Tidöpartierna urholkar tilliten när de misstänkliggör statliga tjänstemän
Till skillnad från vad Tidöpartierna tror så befolkas den svenska statsförvaltningen inte av aktivister, utan av synnerligen kompetenta och pålitliga personer som är lojala med det svenska samhällsskicket. Det skriver företrädare för facken inom staten.
Fackföreningar inom staten
Se undertecknarna i rutan nedanBritta Lejon
OFR/S
Stefan Morin
OFR/O
Fackförbundet ST
Sveriges Lärare
Vårdförbundet
Ledarna
Försvarsförbundet
Officersförbundet
Reservofficersförbundet
Ledarna
Tull-kust
Gabriella Lavecchia
Ordförande Seko
Anna Steen
Ordförande Saco-S styrelse
Akavia
SRAT
Sveriges universitetslärare och forskare
Akademikerförbundet SSR
Sveriges ingenjörer
DIK
Fysioterapeuterna
Sveriges arbetsterapeuter
Kyrkans akademikerförbund
Naturvetarna
Sjöbefälsföreningen
Sveriges arkitekter
Sveriges farmaceuter
Sveriges läkarförbund
Sveriges psykologförbund
Sveriges skolledare
Sveriges veterinärförbund
Tjänstetandläkare
Sedan Tidöregeringen tillträdde har företrädare för regeringsunderlaget vid flera tillfällen hävdat att statsförvaltningen befolkas av ”aktivister”. Chefer som påståtts lojala med den förra regeringen har fått lämna. Det är därför anmärkningsvärt att Regeringskansliet vill använda Tidöavtalet som grund för lönesättning och på det viset främja vissa opolitiska tjänstemäns arbetsinsatser framför andra baserat på ett politiskt avtal. Vi, facken inom staten, oroas allvarligt av en lönepolitik som politiserar förvaltningen och urholkar tilltron till tjänstemännens neutralitet.
Underliggande misstänksamhet hos Tidöpartierna
Det pågår samtidigt andra politiska processer som också är nödvändiga att ha i bakhuvudet i sammanhanget. Regeringen vill utreda ett utvidgat straffrättsligt tjänstemannaansvar för offentliganställda, och utreder också en informationsplikt som ska tvinga offentliganställda att rapportera personer som saknar uppehållstillstånd.
Det synes finnas en underliggande misstänksamhet hos den sittande politiska majoriteten om att statstjänstemännen inte alltid gör för majoriteten önskvärda saker, och att det behövs piska (utökat straffrättsligt ansvar, anmälningsplikt) och morot (högre lön till de politiskt lojala) för att få tjänstemän att göra ”rätt”.
Men den svenska statsförvaltningen befolkas inte av ”aktivister”, utan av synnerligen kompetenta, pålitliga personer, lojala med det svenska samhällsskicket och våra demokratiska ideal. En grund i vårt statsskick är att myndigheter är separerade från den politiska makten.
Statligt anställda implementerar politiska beslut men de ska också arbeta utifrån de krav på myndighetsutövningen som våra grundlagar anger. De ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Denna självständighet ger tjänstemännens expertkunskap legitimitet och tillsammans med grundlagens regler om öppenhet ges också möjlighet för tjänstemännen att kunna agera som demokratins väktare om felaktigheter begås.
Ett avsteg från den svenska modellen
Regeringskansliet är inget undantag i detta, det stora flertalet anställda i regeringens närmaste myndighet är opolitiska tjänstemän. Förvaltningen bygger på en tydlig separation mellan myndigheter och regering.
Därför ringer larmklockorna högt när det framkommer att lönesättningen ska göras utifrån hur väl tjänstemän arbetar för att genomföra den politiska viljeyttringen Tidöavtalet. Det är ett fundamentalt avsteg från den svenska förvaltningsmodellen och innebär en aktiv politisering av en myndighet, i det här fallet Regeringskansliet.
Vi kan inte stillatigande se på hur olika politiska initiativ tas som river ner den tilltro till statliga myndigheter som byggts upp under generationer.
Men ska då inte tjänstemännen på Regeringskansliets departement göra det som regeringen ålägger dem? Jo, principen är att chefen leder och fördelar arbetet, och på departementen är det ministern som är chef. Det är inte det som är problemet. Men att ha Tidöavtalet som riktmärke för lönesättningen skickar en signal till statligt anställda att lojalitet med den politiska inriktningen betalar sig. Det är inte så den svenska förvaltningsmodellen är tänkt att fungera.
Det är också ett avsteg från den svenska modellen för arbetsmarknaden, där löneprocessen avtalas av arbetsmarknadens parter i förhandlingar, med kollektivavtalet som slutprodukt. Lönesättning och lönerevision sker genom förhandling mellan arbetsgivarföreträdare och fackliga företrädare eller i samtal mellan chef och medarbetare. Varje medarbetare värderas utifrån sakliga grunder så som ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad samt medarbetarens resultat och skicklighet. Politiska beslut – och i förlängningen politisk hemvist – har inte i löneprocessen att göra.
Äventyra inte tilliten
Vi, fackförbunden inom staten, organiserar drygt 200 000 statligt anställda. Våra medlemmar arbetar på medborgarnas uppdrag och bidrar varje dag med sin kompetens och kunskap i förvaltningen och till att värna våra demokratiska rättigheter. Vi kan inte stillatigande se på hur olika politiska initiativ tas som river ner den tilltro till statliga myndigheter som byggts upp under generationer. Vårt budskap till regeringen är tydligt; äventyra inte den förvaltningspolitiska modellen, antyd inte att statstjänstemän inte efterlever de grundläggande budorden om objektivitet och professionalism.
Låt inte påskina att statstjänstemän begår medvetna fel utan att ta konsekvenserna, påstå inte att förvaltningen består av motsträviga ”aktivister”. Värna istället den starka tilltro som medborgarna fortfarande har för oss, som opartiska och plikttrogna samhällsföreträdare. Visa tillit till våra statstjänstemän och visa att de är uppskattade i sitt arbete i medborgarnas tjänst.