Stuprörssamhället är ett hot mot Sveriges beredskap

I april 2024 gav regeringen Socialstyrelsen och Försvarsmakten i uppdrag ”att vidareutveckla samverkan mellan militär verksamhet och civil sjukvård.”

I det ingick ”att ta fram och etablera rutiner för samverkan och ledning mellan respektive myndighet, militärregioner och civila sjukvårdshuvudmän.”

Motiveringen var att Natomedlemskapet ”ställer krav på vår förmåga att hantera masskadeutfall” och att ”Försvarsmakten är beroende av den civila sjukvårdsorganisationen för sina vårdbehov.”

Frågor på det? Knappast.

Samordning, samordning, samordning

I ett väloljat myndighetsmaskineri borde det vara självklart att verksamheter med olika huvudmän drar åt samma håll för att ge maximal effekt. Det ligger i allas intresse. Och även utan krigstillstånd med risk för stora skadeutfall i befolkningen är det naturligt om sjukvårdsresurser och militär uppbyggnad går hand i hand. Officerare och soldater bör så klart ha tillgång till adekvat sjukvård.

Uppdraget delades ut några månader efter civilförvarsminister Carl-Oskar Bohlins uppmärksammade tal vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen där han varnade för konsekvenserna av att det kan bli krig i Sverige: ”Civilt försvar är inte primärt en seminarieövning. Medvetenheten måste omsättas i praktisk handling.”

Officerare och soldater bör så klart ha tillgång till adekvat sjukvård.

I november 2024 hade Socialstyrelsen och Försvarsmakten slutfört den första delen av regeringsuppdraget om ökad samverkan och överlämnade en delrapport. Myndigheterna konstaterade att fokus ska ligga på ”högre regional samverkan där bland annat militärregioner och regioner ingår”, alltså myndigheter med ansvar för försvar respektive sjukvård.

Ett konkret resultat av slutrapporten i april 2025 var att ”ett nytt forum för Totalförsvarets hälso- och sjukvårdsfrågor” inrättades. I det ingår representanter för Försvarsmakten, Socialstyrelserna samt Sveriges 21 regioner genom NSPL – kort för Nationell samordning, planering och ledning – regionernas nybildade samverkansresurs inför och under höjd beredskap och krig.

Ett byråkratiskt träsk

Intentionerna med allt detta är säkert goda, de båda rapporterna är undertecknade av Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson och försvarsstabschefen Carl-Johan Edholm, på högsta möjliga nivå således. Vid läsning är det ändå svårt att bli av med intrycket av att vada omkring i ett byråkratiskt träsk, där man inte vet om ordflödet har någon relevans eller inte.

Nyckelmeningen i slutrapporten är också en annan än de stolta deklarationerna om ökad samverkan:

”Eftersom det svenska förvaltningssystemet består av många olika självbestämmande aktörer som i komplexa situationer behöver arbeta tillsammans är samverkan den funktion som oftast behöver användas för att nå gemensam inriktning och samordning.”

När det råder delade meningar finns det med andra ord ingen överordnad beslutsinstans att luta sig mot i den svenska statsförvaltningen. Regeringen är lika maktlös som alla andra – och det vet vi ju sedan tidigare. Vi vet också vad konsekvensen blir: Var och en kommer till syvende och sist att se om sitt eget hus.

I 2020 års försvarsbeslut var riksdagspartierna överens om att inrätta fem nya regementen, i flera fall att göra en omstart på tidigare nedlagda regementsorter. Ett exempel var Sollefteå där Västernorrlands regemente I21 återetablerades 2022 med Jämtlands fältjägarkår i Östersund som avläggare.

För tillfället bedrivs verksamheten i gamla regementsbyggnader. Efter hand ska nya kasernområden anläggas på båda orterna. En militär expansion står alltså för dörren. I Sollefteå menade kommunen att det får ”positiva konsekvenser” och genererar fler arbetstillfällen. Med tiden ökar antalet värnpliktiga och då krävs det nyrekrytering av officerare och annan regementspersonal.

150 tjänster försvinner från Sollefteå

En knapp månad efter Socialstyrelsens och Försvarsmaktens slutredovisning till regeringen om ökad samverkan till gagn för båda parter fattade regionfullmäktige i Region Västernorrland beslut om att avveckla stora delar av Sollefteå sjukhus.

Avgörandet föll med endast tre rösters marginal: 37 för, 34 mot. S, M och C drev igenom nedmonteringen som förväntas ge en besparing på 46 miljoner mot övriga partiers vilja. 150 tjänster och nästan all operationsverksamhet försvinner från orten. Verksamheten flyttas till Örnsköldsvik och Sundsvall, nio respektive tolv mil bort.

På I21 varnade regementschefen för att en avveckling skulle innebära svårigheter både att behålla och locka ny personal. I ett inlägg på X sågade KD:s försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson beslutet: ”Att lägga ner Sollefteå sjukhus i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge är ett stort misstag”. Alla medvetna om att medlemskapet i Nato skärper kraven på sjukvården över hela landet. I slutändan spelade inget av detta någon roll.

Utredningsuppdraget saknade betydelse

Regering och riksdag har haft goda intentioner med totalförsvaret under den senaste tioårsperioden, både på den militära och civila sidan. En komplicerande faktor på ett övergripande plan är att det finns sex militärregioner, sex civilområden med 21 länsstyrelser och sex sjukvårdsregioner och att indelningen avviker geografiskt. Det är kanske där man måste börja för att skapa ett mer effektivt system.

I Sollefteåfallet kan man konstatera att avvecklingsbeslutet går på tvärs med regeringens intentioner om en ökad samverkan mellan försvaret och sjukvården och att utredningsuppdraget till ansvariga myndigheter saknade betydelse när klubban föll i fullmäktige. Stuprörssamhället är ett hot mot Sveriges beredskap.