Störningar i transatlantiska länken stärker auktoritära krafter

Vem hade trott att samtalet tre år in på Rysslands brutala invasionskrig i Ukraina skulle komma att handla främst om klyftan mellan USA och Europa

Den som sett Trumps framfart i den första mandatperioden och sedan bevittnat kuppförsök på Kapitolium, anklagelser om ”stulna val” och en räcka andra farsartade ageranden däribland åtal som är långt ifrån värdigt en amerikansk president kan förvisso inte vara chockad,men likväl är det extremt obehagligt när det väl sker. Trumpadministrationen är inte ute efter att ena goda krafter, tyvärr. America First, har under dessa första skälvande veckor sedan Trump tog vid, visat sig sätta människor, historiska lojaliteter och friheten som sådan först därefter.

Vilka tjänar på att den fria världen drivs itu?

Den fasa som Trump skapar har tidigare hanterats delvis med att skilja på det han säger och det han gör. Då har man bortsett från att kommunikation också är att agera. Och vad som händer med relationer när man inte vet om kommunikationen är sann eller ej.

Frågan vi bör fundera på mitt i det drama som utspelar sig är: vilka tjänar mest på att den fria världen drivs itu åt olika håll?

I våra strategier gentemot USA bör vi därför tänka mångfacetterat.

Vilka jublar högst när München slutar i platt pannkaka där JD Vance levererar ett slängigt tonårstal som osar hämndlystnad mot den lillebror som Europa spelat jämte storebror Amerika: ”Klarar vi av Greta Thunberg ska ni tåla Elon Musk”. Eller när Trump efterlyser demokratiska val i Ukraina och utmålar landets valda ledare som diktator.

Zelenskyjs svar att Trump lever i en ”desinformationsbubbla” var en civiliserad respons på ett ociviliserat och förkastligt agerande.

Europa är i ett sårbart läge. Det gör att vi framöver behöver vara noga med hur vi väljer våra olika partners. För säkerhet såklart, men också för handel.

Världens ting i denna tid gör sig inte rättvisa med termer som spel, men i detta “storspel” finns flera parallella samverkande faktorer att ta hänsyn till. Och heller förstås ingen hemlighet att också de som inte stampar runt med hårdast retorik kan ha en avgörande roll i händelseutvecklingen.

Trump, Ryssland, Iran och Kina

Vilka är de då som gärna vill se en urholkad relation mellan USA och Europa? Vem tjänar på störningar i den transatlantiska länken?

På kort sikt, Trump själv. Som inrikespolitisk affärsman ser han en möjlighet att visa upp resultat av sin hårda förhandlings- (snarare utpressnings-) teknik. Även den MAGA-rörelse som finns i både USA och numera Europa jobbar för att decoupla sig från det bortom den egna nationen.

Men på lång sikt tjänar splittringen inom väst förstås främst dem som vill upphäva fundamentet för den världsordning som demokratier runt om i världen sett som självklar att upprätthålla, utveckla, försvara och, när så behövs, även dö för.

Ryssland är för oss européer det mest direkta hotet. Efter tre år av brutalt invasionskrig mot Ukraina och Europa har de tusentals civila offer på sitt samvete, liksom utplånandet av familjer, miljontals flyktingar, kidnappade av oskyldiga barn, varav en del cyniskt nog drillas att bli soldater mot den egna befolkningen.

Iran, en annan för våra samhällen förödande aktör i det att de, liksom Ryssland, vill omkullkasta det västerländska samhället i grunden, understödjer också på svensk mark rörelser och aktiviteter som hotar liv.

Kina är en, för Sverige i synnerhet, allvarlig ”partner” och leverantör, som parallellt med sina affärer i Europa står för infiltration och påverkan från makro till mikronivå. Med sitt särskilda förhållande till Ryssland är de en pusselbit i krigets fortlevnad som inte går att önsketänka bort. Att notera nu är den kinesiska tystnaden som brutits med förslag om att göra sig till en aktiv part i ”fredsmäklandet”.

Vi måste tänka mångfacetterat

Om USA nu marginaliserar sig till osynlig och hämndlysten lillebror i den fria världen så behöver Europa både växa och växla upp fort. Men vi bör försöka hålla öppet för att i den långa sikten kan det USA som inte stöttar dess nuvarande president,  komma att vilja (vill!) återvända till att vara en allierad i en mer robust form. Därför behöver vi tillåta oss att agera med än mer värdighet än enskilda situationer egentligen kan kräva av oss.

I våra strategier gentemot USA bör vi därför tänka mångfacetterat.

Vi behöver obekvämt nog bestämma oss för vad vi kan acceptera i ett kortare perspektiv för att i det längre hålla dörren öppen för konstruktiva samtal och kontakter med USA och inte minst det amerikanska samhället.

De värderingar som Trumpadministrationen synes frånkoppla sig ifrån är värderingar som varit starka i USA under lång tid, men inte alls varit synliga i auktoritära stater. När önskan från Europa kan bli att springa rakt in i en annan stark och mer förutsägbar famn är det viktigt att ha det också i åtanke.

När så stora värden, mänsklig frihet och internationell rätt kuvas och kränks dagligen i Ukraina, måste det USA som vacklar här ersättas av Europa som tar ansvar för att värderingar som både USA och Europa gemensamt stått upp för över tid, fortsätter att försvaras.

Detta framträder som det närmaste någonting absolut vi kan hålla oss till i en annars väldigt orolig och stormig tid där det otäcka tar större plats.

Vi bör också hålla fortsatt hårt i de närmaste av vänliga demokratier runt om i världen och vara öppna för scenförändringar av verkligt prövande slag.

Putin kommer vilja ha mer

Det vi kan samla tillförsikt kring i detta läge är vår över tid bevisade uthållighet och starka ledarskap för Ukrainas och Europas bästa. Sverige inom ramen för en stark nordisk gemenskap med Baltikum, Polen och hela det vidare Europa bör fortsatt styra vår basinriktning.

Vi vet att om Putin inte stoppas i Ukraina kommer han att fortsätta och försöka underkasta mer av Europa. Samtidigt som en rad andra auktoritära regimer fortsätter verka för ökat inflytande. Än finns dock tiden att förhindra det värsta, men det kräver onekligen att våra mest kreativa statsmän- och kvinnor med verkshöjd långt bortom normen nu kliver fram.