
Otaliga är de appeller som mot bakgrund av det amerikanska valet syftar till att påminna om att Europa behöver vakna. ”Vakna” i bemärkelsen att fler europeiska ledare måste inse att med Trump vid rodret behöver den fria världen utanför mer samarbete, mer strategisk kompass och mindre av att förlita sig på USA som given säkerhetsgarant. Stora delar av den fria världen har på denna punkt, som så många gånger förr, snoozat.
Visst är det så.
Men även om det är sant så bör också allvarstidens beredskap för det värsta vara möjlig att kombinera med ett mer konstruktivt och långsiktigt synsätt. Vi kan inte döma ut USA som bortom hopp bara för att en enskild president får en andra (och därmed sista) mandatperiod. Europa behöver tvärtom mer än någonsin hålla hoppet uppe om att förändring går att åstadkomma, och vi bör börja med oss själva.
Visst är det smärtsamt att den frihetens förebild som USA har varit riskerar att förändras, men frågan är om det inte säger mer om Europa och oss själva om vi är beredda att kasta alla frihets- och framtidsdrömmar överbord för att en folkvald på andra sidan Atlanten inte förväntas hålla måttet. Det amerikanska samhället är just nu under utomordentlig press, något som kommer att märkas troligen mycket mer denna andra gång med Trump. Världen håller andan medan den ena mer problematiska utnämningen än den andra, av vad som ska bli presidentens närmaste, sker. Samtidigt finns det många amerikaner som vill se ökat utbyte med omvärlden och betraktar Europa som en naturlig partner. Med dessa ska vi bygga broar.
Välj våra europeiska ledare med omsorg
Vi är inte i nuläget betjänta av en deterministisk undergångsstämning där vi riskerar att förlama vårt eget handlingsutrymme när vi behöver vara som mest kreativa och finna nya sätt att agera och ta ut riktningar framåt.
Det är därför vi också bör välja våra ledare för nya europeiska allianser med omsorg och med blicken mot framtiden.
Ett synnerligen illa fotoögonblick i närtid för Europa var Bidens besök i Berlin. Runt bordet satt Scholz, Macron och Starmer. Och pratade om kriget i Europa.
Länge nog har vi sett tecken på att det gamla Europas ledare inte direkt tvärsäkert har svaret på det som gör skillnad för samtidens krig och konflikter. Allt ifrån Macrons iver att kasta sig på luren till Putin i det skälvande invasionsutbrottet till att vända tvärtom och föreslå marktrupper i Ukraina liksom Tysklands seghet och motvilja att släppa styrspaken, men utan att för den delen använda gasen.
Ett synnerligen illa fotoögonblick i närtid för Europa var Bidens besök i Berlin. Runt bordet satt Scholz, Macron och Starmer. Och pratade om kriget i Europa.
Att involvera även de länder det handlar om hade – utöver artigt – också varit både logiskt och strategiskt smart. När dessa länder, där Polen och Baltikum står näst på tur efter Ukraina, satsar föredömligt på försvar och säkerhet, är det knappast baksätesförare från förr som är de som kommer avgöra.
Men ändå hänger känslan i luften att alla väntar på ledarskap från just dessa nationer. Detta feltänk är något som Europa måste börja lösgöra sig från.
Naturligare samarbete än någonsin
För att få ett mer stabilt fotfäste i den del av världen som just nu hotas i ett nästa steg av Rysslands krig kan Sverige och närliggande länder investera mer i inte bara den nordisk-baltiska relationen, utan också med Polen.
Det ter sig allt mer rimligt i vår del av världen att i dessa dagar prata hellre om NBP – Norden-Baltikum-Polen än det traditionella NB8. Med det starka nordiska, inte minst svenska, uthålliga stödet för Ukraina och baltländernas framsynthet liksom Polens tydliga och växande relevans sett till både ekonomi och försvar, vore det klokt att sätta kraft i en så framtidssäkrad allians. Att arbeta närmast med de länder som vi står nära geografiskt liksom värderingsmässigt, som vi delar såväl demokratisk grund som innovationsvilja med liksom önskan att åstadkomma skillnad för framtiden, är naturligare än någonsin, inte minst som Nato-länder. Och det kommer göra oss alla starkare, oavsett nuvarande och framtida amerikanska presidenter.
Anna Rennéus Guthrie är chef vid den utrikes- och säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld och tidigare redaktör på Tidningen näringslivet.
Tidigare krönikor:
- Ukraina förtjänar bättre än våra tvivel
- Förväxla inte hopp med verklighet i säkerhetspolitiken
- Världen får inte göra samma misstag med Kina som med Ryssland
Insikt
- Mer undervisning om Förintelsen stoppar inte antisemitismen i skolan
- Weimers: Moderaternas ambitioner är direkt motsägelsefulla
- Efter oväntade riksdagssortin – nu siktar Sofia Nilsson på regionrådsposten
- Vad är det för civilsamhälle ni politiker egentligen vill ha?
- Maktskifte i Ungern – men energikonflikten med Bryssel är inte över

















