Prioritera stöd till barn med föräldrar i fängelse

I dag lever cirka 30 000 barn i Sverige med en förälder i fängelse eller hos frivården. Dessa barn utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp som trots sina lagstadgade rättigheter ofta förbises, något som riskerar att få långtgående och kostsamma konsekvenser både för enskilda individer och samhället i stort.

I juli 2025 väntas Sveriges nya socialtjänstlag träda i kraft. Vi uppmanar till att förtydliga ansvarsfördelningen i lagstiftningen och kräver en långsiktighet i finansieringen, öronmärkta statsbidrag till denna utsatta grupp samt förbättrad samverkan mellan myndigheter och relevanta aktörer för att möta barnens behov och bryta den negativa trenden.

Bristande stödinsatser skapar en grogrund för psykisk ohälsa och utanförskap. 

Forskningen är enig om att dessa barn är en mycket utsatt grupp som behöver omfattande stöd för att hantera frustration och stigma i samband med föräldrarnas frihetsberövande. Bristande stödinsatser skapar en grogrund för psykisk ohälsa och utanförskap. Studier visar att barn till frihetsberövade föräldrar löper en högre risk för dålig hälsa och social marginalisering. Det handlar om allt från antisocialt beteende och psykisk ohälsa, till sämre skolresultat och ökad arbetslöshet. Dessutom löper de som grupp betraktat större risk att själva utveckla en kriminellt beteende. 

Stödet är otillräckligt

I Socialstyrelsens kartläggning från 2018 konstaterades att stödet till barn med frihetsberövade föräldrar är otillräckligt och i stort sett vilar på civilsamhällets axlar. Kunskapen om deras behov finns, men resurserna räcker inte till för redan hårt pressade sociala instanser och organisationer.

Barnen ställs inför både praktiska och känslomässiga utmaningar, vilket påverkar deras långsiktiga välmående och förmåga att hantera den komplexa situation de befinner sig i. De här barnen får inte lämnas ensamma med de trauman och det stigma som följer med att ha en förälder frihetsberövad. Enligt barnkonventionen, som är svensk lag, är vi skyldiga att ge dessa barn det stöd de behöver. Samhället måste ta ansvar för att förebygga brott och sätta in tidiga insatser för att hindra att barn och unga hamnar i kriminalitet.

Effektivt stöd hindras

De ansvariga myndigheterna har ett svårt uppdrag att identifiera och erbjuda stöd till den här målgruppen. För många barn är kriminalvården den enda kontakt de har med sin förälder i fängelset. När stödinsatser faktiskt fungerar beror det ofta på närvaron av ett engagerat barnombud på anstalten och att kriminalvården gör orosanmälningar till socialtjänsten. I dessa fall görs en avvägning utifrån barnets bästa och ärendet kan då delegeras till stödorganisationer. Trots detta hindras effektivt stöd av den begränsade samverkan mellan socialtjänst och kriminalvård, i kombination med institutionell misstro och det sociala stigmat, samt att det kan finnas en hotbildsproblematik kopplat till föräldern och kriminella nätverk. Detta medför att barnen riskerar att förbli osynliga för de aktörer på utsidan som är bäst rustade att erbjuda dem hjälp och stöd. 

I dagsläget finns det inget tydligt ansvar för socialtjänsten att ge stöd till denna målgrupp. Socialstyrelsens senaste utredning (SOU 2024:60) föreslår en förstärkt skyldighet att stödja barn som anhöriga, en åtgärd som inkluderar denna målgrupp. Utredningen föreslår även stödlinjer och anhörigkontakt som är steg i rätt riktning. Det är dock viktigt att förstå att målgruppen är heterogen och att olika individer inom gruppen har olika behov. Ett sätt att arbeta behovsbaserat kan vara med hjälp av BRA-modellen för samtal med barn.

Ge barnen en rimlig chans

Det är uppenbart att barn till frihetsberövade föräldrar är en sårbar grupp som trots sina lagstadgade rättigheter inte får det stöd de behöver. För att verkligen kunna förändra livsöden och bryta den negativa spiralen för dessa barn måste vi agera nu. Långsiktig finansiering, tydlig lagstiftning och ett stärkt samarbete mellan socialtjänst, kriminalvård och civilsamhälle är avgörande.

Det handlar inte bara om att uppfylla rättigheter, utan om att ge dessa barn en rimlig chans till en bättre framtid – en framtid där de inte får bära konsekvenserna av sina föräldrars misstag. Vi har inte råd att vänta längre – dessa barns behov måste prioriteras i dag.