När skogen försvinner rasar samhället

I början av september i år föll stora mängder regn över Västernorrland med katastrofala följder. Två tåg spårade ur. En man miste livet. Människors hem fylldes med vatten och lera. En typ av extremväder som kommer att bli allt vanligare med klimatförändringarna. Men utöver den oersättliga förlusten av ett liv, vad kostar det samhället när både hus, hem och kritisk infrastruktur raseras?

Ökad risk för katastrof

Som flera medier rapporterat hade stora skogsområden kalavverkats strax ovanför där vattenflödena orsakade som störst skada. Skogsbolagen gör stora vinster på att kalavverka våra skogar, även när det görs på olämpliga platser.

Vid risk för erosion nära infrastruktur ska myndigheten agera och ställa särskilda krav på skyddsåtgärder. Det har uppenbarligen inte gjorts i de aktuella fallen

Vem betalar skadorna? Blir någon skadeståndsskyldig?

I en naturlig skog bromsar trädkronorna regnets fall, vatten fastnar i träden och kondenserar sedan upp i luften. Det som faller ned till marken sugs till stor del upp av grenar, barr och löv. Skogens rotsystem håller jorden på plats, men gör också att vatten kan sippra längre och längre ned i jorden mot grundvattnet. På den resan hinner regnvattnet också renas. Det är ett livsviktigt system.

Efter en kalavverkning sker inget av detta, då träden är borta och jordens rotsystem gjorts livlösa. Den bara marken blir ofta torr och hård, vilket gör att regnet rinner av istället för ned i jorden. De tunga skogsmaskinernas körspår hjälper till att samla och driva vattnet nedåt.

Avverkning kräver tillsyn

Den skogsägare som vill avverka sin skog behöver skicka en anmälan till Skogsstyrelsen som utifrån sitt uppdrag som tillsynsmyndighet ska bedöma om eventuella risker föreligger. Myndigheten har möjlighet att helt förbjuda eller tillfälligt förbjuda avverkning till dess en identifierad risk är hanterad. När en avverkning riskerar att orsaka skador på mark eller vatten förväntas myndigheten agera utifrån Skogsvårdslagen (paragraf 30) och/eller Miljöbalken (paragraf 12:6 eller paragraf 26:9).

Vid risk för erosion nära infrastruktur ska myndigheten agera och ställa särskilda krav på skyddsåtgärder eller begära att markägaren på annat sätt visar hur risken för erosion elimineras. Det har uppenbarligen inte gjorts i de aktuella fallen.  

Redan 2023 spårade ett tåg ur i Västernorrland, mellan Iggesund och Hudiksvall, då stormen Hans sköljt ner stora mängder regn över redan vattenmättade områden. Också då hade skog nyligt kalavverkats i området och försämrat vattenupptagningsförmågan. Haverikommissionen som utredde den händelsen pekade bland annat på att skogsbruksåtgärder kan påverka risken för närliggande infrastruktur.

Även Skogsstyrelsen själva har varnat för riskerna med erosion till följd av kalhyggesbruket i kombination med ökad nederbörd i årliga rapporter sedan 2019.

Skogspolitik utan ansvar 

I dag handläggs extremt få tillsynsärenden manuellt på Skogsstyrelsen, mindre än en procent. Avverkningar i kända högriskområden – både vad gäller markanvändning och känsliga ekosystem, fornlämningar, kulturmiljöer med mera – släpps igenom på löpande band genom så kallade ”nollbeslut” – det vill säga, inget beslut om förbud eller åtgärder tas. Tillsyn uteblir.

Det bekräftas av prövningar i Mark- och miljödomstolarna, som gång på gång återförvisar Skogsstyrelsens ”nollbeslut” efter att enskilda medborgare genom ideella föreningar överklagat. Det är i en häpnadsväckande omfattning som myndigheten inte följer lagen. Orsaken sägs vara en kombination av okunskap, ovilja och resursbrist.

När regeringen nu arbetar med en ny skogspolitik förväntar vi oss en betydande skärpning vad gäller både tillsyn och ansvarsutkrävande vid kommersiell markanvändning. För all annan miljöfarlig verksamhet gäller EU-principen Förorenaren betalar (PPP). Varför inte för detta industrisärintresse?