LUF: Tvinga våldtäktsmannen att byta skola – inte offret

Vi var många som reagerade kraftigt när Aftonbladet rapporterade om sextonåriga ”Saga” som tvingas dela skola med sin våldtäktsman. Trots att han är dömd riskerar hon dagligen att möta honom på skolgården och i matsalen. De rum som ska vara en trygg plats för lärande har blivit till själva definitionen av otrygghet. Orsaken är ett stelbent skolsystem som begränsar Saga men inte hennes våldtäktsman.

Omplacera våldtäktsmän

I artikeln framkommer att Saga lider av PTSD och dissociativt syndrom, går i traumaterapi och känner sig otrygg av att han får gå kvar på skolan. Samtidigt bedömer rektor att man har hjälpt henne tillräckligt genom att göra ”lokalanpassningar”, men det är långt ifrån tillräckligt.

I skollagen anges en rad åtgärder som rektorer kan vidta för att upprätthålla trygghet och studiero. En elev som stör andra kan få en skriftlig varning, omplacering i en annan klass, tillfällig avstängning samt omplacering till annan skola hos samma skolhuvudman. Det finns åtgärder att vidta.

Det är aldrig eleven som får tillvaron förstörd som ska tvingas söka sig vidare.

Varför tillåts då Sagas våldtäktsman gå kvar i samma korridorer och begränsa hennes liv? Förklaringen är att det inte finns några andra gymnasieskolor i kommunen som han kan omplaceras till. Den logiska lösningen hade varit att omplacera honom på en skola i en annan kommun, men den möjligheten existerar inte längre då Socialdemokraterna kommunaliserade skolan på 1990-talet. Reformen gjorde att kommunerna blev olika huvudmän och därför inte bär ansvar för andra elever än sina egna ungdomar. För mindre kommuner innebär det att våldtäktsoffers – eller för den delen mobboffers – trygghet offras, eftersom det inte finns andra skolalternativ.

Upprörande tjejhån från Socialdemokraterna

Detta visar tydligt varför skolan måste återförstatligas. Inte bara för att garantera likvärdighet och höja läraryrkets status – utan också för att administrativa hinder aldrig får drabba ett våldtäktsoffer. Det är samtidigt en omfattande reform som tar lång tid att genomföra. Tills dess måste vi säkerställa att inte en enda tjej behöver möta sin våldtäktsman i skolkorridoren. Vi måste möjliggöra omplacering av elever till en annan skolhuvudman – både till andra kommuner och friskolor. Det är aldrig eleven som får tillvaron förstörd som ska tvingas söka sig vidare.

Det är svårt att läsa om Sagas berättelse utan att också på nytt uppröras av att Socialdemokraterna har beskrivit svensk skola som en så kallad ”tjejskola”, anpassad efter tjejer, i Altinget. Retoriken är inte bara felaktig, utan även ett hån mot alla tjejer som på olika sätt faller offer för den anarki som många skolors miljöer har blivit. Liberalerna har i regeringsställning tillsatt en utredning om stärkt trygghet och studiero i skolan (U 2023:06). Vi har höga förhoppningar på den, som bland annat ser över frågan om omplaceringar. Det är inte en sekund för tidigt.

”Men jag vill inte att någon annan flicka ska behöva ha det så som jag har det”, säger Saga. Regeringen borde ha som nyårslöfte att i januari 2025, när utredningen presenteras, genomföra denna nödvändiga förändring. Låt oss kalla reformen Lex Saga.