Krönika av 
Åsa Plesner

Lärdomen för alla chefer inom omsorg: Protestera!

John Walters liv blev kort, bara fem år. Men han bör få bli mer än sin egen person. I hans öde finns lärdomar som borde få färga hur Sverige från och med nu hanterar insatser för barn i behov av omsorg, skriver Åsa Plesner. 

Monica Zetterlund från Hagfors blev mer än sin egen person. Det borde John Walters, vars liv tog slut där, också få bli. 
Monica Zetterlund från Hagfors blev mer än sin egen person. Det borde John Walters, vars liv tog slut där, också få bli.  Foto: Johan Wärnlöf/TT, TS Balans/Severus Tenenbaum
Åsa Plesner
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Små orter bär på stora öden. I Hagfors föddes Monica Zetterlund 1937 och där dog John Walter 2021.

Monica blev en röst som spelats in och spelats upp för oss, en symbol och en gestalt för det svenska vemodet. Ett lingonris i cocktailglas, en spegling av vår självbild som ett folk med både naturlighet och klass. Hon blev mer än sin egen person, hon blev myt och musa och konst och glamour.

John Walters liv blev kort

John Walters historia är den motsatta. Hans liv blev kort, bara fem år, och det är ett tidsfönster på åtta minuter som nagelfars i detalj i rättssalen. Någon gång under de där åtta minutrarna lämnade han HVB-hemmet. Hur gick det till? Vilken personal satt var? Hade de läst veckobrevet? Var dörren öppen eller stängd? Varför då?

De flesta av oss var inte där när det hände, och har inte någon roll i den rättsprocess som pågår just nu: den som ska fastställa det personliga ansvaret hos de två medarbetare som var i tjänst just det arbetspasset.

Lärdomar som bör få leva vidare

De flesta av oss skulle kunna släppa historien om John Walter. Vi skulle kunna komma på goda skäl för det: Man ska inte göra politik av enskilda, tragiska händelser. Det aktuella HVB-hemmet har ju stängt. Det är inte säkert att det skulle ha blivit bättre bara för att man gjorde X, eller Y, eller Z, eller hur?

De flesta av oss ska avstå från att tro oss veta exakt vad som skulle ha kunnat rädda John Walters liv. Men det finns en hel del att lära av hans historia, och därför ska vi inte släppa den. Det finns lärdomar som borde få leva vidare, få färga hur Sverige från och med nu hanterar insatser för barn i behov av omsorg. Även John Walter bör bli mer än sin egen person.

I stället för instruktion, protestera!

För det första: att ha rutiner och information är något annat än att ha förutsättningar att ge god omsorg. Cheferna på boendet hade skrivit på flera ställen att John Walter skulle stå under ständig uppsikt. Men de hade också schemalagt medarbetarna så att det bara fanns två personer i tjänst, samtidigt som tre barn skulle stå under ständig uppsikt, och dessutom fem barn till på boendet.

Företaget som drev boendet har i efterhand kommit fram till att de misslyckats med att ta hänsyn till barns behov när de tar emot placeringar på hemmet. Här finns den första lärdomen, för alla som är chefer inom omsorg: om du inte lyckas schemalägga med trygg säkerhetsmarginal i förhållande till behoven så måste du slå larm. Det räcker inte att instruera, du måste protestera.

Inte socialtjänstens uppgift att lägga sig i

För det andra: att ha avtal är något annat än att ha kontroll. När socialtjänsten placerade John Walter på hemmet kom de överens med Platea AB om villkoren: socialtjänsten betalar, Platea levererar. Det var inte socialtjänstens uppgift att lägga sig i hemmets bemanning.

Om du inte lyckas schemalägga med trygg säkerhetsmarginal i förhållande till behoven så måste du slå larm

I efterhand visar Plateas årsredovisning att de använde mindre än hälften av sina intäkter till personalkostnader. Normalt bland omsorgsverksamheter är snarare att 70 till 80 av intäkterna används till personal. Plateas hem var alltså snålt bemannat. Den placerade socialtjänsten hade inte rätt att lägga sig i det.

Här finns den andra lärdomen, för alla kommuner: beställar-utförar-modellen innebär att kommunen får svårt att leva upp till socialtjänstlagens krav att ta “det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Låt det dåliga samvetet påverka

För det tredje: omsorg är något annat än rationell produktion, där man kan bedöma risker och räkna hem satsningar. Små fel – som att vara för trött i slutet av ett pass för att hålla blicken på rätt barn – kan få katastrofala konsekvenser.

Här finns den tredje lärdomen, för oss alla: när Sverige nu troligen går in i en period av försämrad kommunal ekonomi så måste omsorgen få fortsätta kosta. Fokus måste ligga på att se till att den kostar på rätt sätt. Att effektivisera omsorgen måste innebära att ta större offentligt ansvar för den, till exempel genom att sluta anlita hem som Plateas, som inte bemannar tillräckligt.

Att lägga ner ett hem och att åtala de anställda kommer möjligen att reda ut det juridiska, men det borde inte få döva vårt gemensamma dåliga samvete över John Walters öde. Istället bör vi låta det dåliga samvetet påverka hur vi schemalägger, avtalar och resurssätter omsorg.

Läs också


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget