Det är dags att vakna, krisen för idrottsrörelsen är redan här

Idrotten välkomnar och inkluderar. Den ger unga medborgare en tidig erfarenhet av demokratiskt beslutsfattande. Omklädningsrummen och träningsplanerna bidrar till tilliten i samhället. Vågar någon ens tänka på hur folkhälsan hade utvecklats om idrottsrörelsens hjärta – de ideellt engagerade – inte hade bidragit med tusentals timmar dagligen för att aktivera och leda unga och barn? Inget av detta kan tas för givet.

Idrotten är i allt större grad för medelklassen

Det ideella engagemanget i Sverige är starkt, inte minst inom idrotten. Ändå är det bekymmersam läsning att ta del av den senaste regeringsrapporten Jag ställer upp! Om framtiden för ett ideellt idrottsengagemang under press från Centrum för idrottsforskning (CIF).

I antologin slår Marie Cederschiöld högskola-forskarna Johan Vamstad, Johan von Essen, Erik Lundberg och Ebba Henrekson fast att ”den idrottsengagerade verkar i dag i större utsträckning än tidigare tillhöra en socialt och ekonomiskt väletablerad medelklass”. Idrottsledarna är exempelvis klart oftare förvärvsarbetande och i långt högre grad bostadsägare än andra ideellt engagerade. Även om idrottsrörelsen är bred och undantagen många så säger forskningen (som pågått över tid) något om dagens och framtidens utmaningar.

Vissa grupper kommer att trängas bort

Medelklassprägeln i sig behöver inte vara ett problem, men de potentiella implikationerna är logiska. ”Om idrottsrörelsens unga framför allt återfinns inom medelklassen kommer även deras föräldrar att göra det” är en av slutsatserna i rapporten. Detta hänger också samman med att idrottsaktiviteterna är fler ju starkare socioekonomiska förhållanden som råder. En sådan koncentration tillsammans med numera välkända processer i form av professionalisering och delvis också kommersialisering väcker relevanta frågor om vems idrotten är och bör vara.

Visst har många säkert tänkt att det vore skönt att köpa sig fri från att stå och sälja kaffe eller hembakade bullar en kall och regnig vårdag. Eller att det nog inte gör något om just det egna barnets lag får en avlönad tränare. Problemet är uppenbart. Blir professionaliseringen norm och nya avgifter införs (eller om befintliga kostnader höjs) kommer det tränga bort grupper utan ekonomiska förutsättningar att delta, något som också nämns som en tänkbar konsekvens av forskarna från Marie Cederschiöld högskola.

Nästan 10 000 kronor per år

Krisen är på många sätt redan här. I slutet av 2024 kunde Riksidrottsförbundet i rapporten Smakar det så kostar det konstatera att hushållen lägger i snitt 9 400 kronor årligen på varje barns primära idrott. Det innebär nästan en fördubbling jämfört med 2003. Mellan 2009 och 2023 var ökningen hela 68 procent.

Socioekonomiska förutsättningar är alltså ett potentiellt hinder, som på sikt kan bli en ren klassbarriär.

Finns det något som kan motverka en utveckling där idrotten till slut mest bara består av utövare och ledare från ett samhällsskikt? Frågan är brännande, inte minst då allt fler känner av att inflationen lämnar mindre i plånboken i en tid då ojämlikheten stadigt ökat över tid. En osäker ekonomisk framtid är en försvårande omständighet, inte minst i frånvaro av fördelningspolitik, vilket riskerar att eskalera och fördjupa effekterna av etableringen av idrotten som ett alltmer utpräglat medelklassfenomen.

Tilliten i samhället kan ta skada

Troliga konsekvenser av mindre idrottande – mer skärmtid, sämre psykisk och fysisk hälsa – är kanske inget att bry sig om. Att blunda för omvärlden och den redan pågående utvecklingen är att i praktiken behandla en sådan situation som ett icke-problem. ”Fast fritidskortet då!”, invänder kanske vissa. Men det ger inte fler ideella ledare och riskerar att släcka de värsta bränderna medan de strukturella problemen kvarstår.

Socioekonomiska förutsättningar är alltså ett potentiellt hinder, som på sikt kan bli en ren klassbarriär. Alldeles för lite tyder på att de sämst bemedlade hushållen i Sverige kommer få bättre utsikter att engagera sig ideellt eller låta barnen ta del av ett föreningsliv som redan idag är mer levande i socioekonomiskt starka områden. Om inget görs så kommer idrotten inte kunna välkomna och inkludera på det sätt som många gärna lyfter fram i dag. Den kommer inte att kunna ge lika många medborgare erfarenheter av den beryktade demokratiskolan. Tilliten i samhället kommer att ta skada. Det är ett problem för idrottsrörelsen, men också en samhällsfråga som bör leda till indignation kring hur ojämlikhet påverkar medborgarnas möjligheter till ett drägligt liv som många tar för givet.