Att jaga supportrar löser inte fotbollens verkliga problem

Det ligger en spänning i den allsvenska luften. Den beror inte enbart på att rivaliteter som kylts ner under vintern återuppväckts i samband med premiäromgången. I stället är det en kamp om bilden av svenska läktare, där en ideell supporterrörelse som skapar en atmosfär i världsklass – i en sportsligt medioker liga – nu misstänkliggörs och motarbetas.

Bakgrunden är brokig men har en tydlig riktning. Här finns bland annat utredningen Tryggare idrottsarrangemang (betänkandet SOU 2025:46) som presenterades ifjol som fond.

Kritiserad läktarutredning lever vidare 

Utredningen föreslog bland annat tuffare tillträdesförbud och straffskärpningar för exempelvis pyroteknikbrott och maskering. Kritiken blev massiv, inte minst från supporterhåll.

Även remissinstanser som Malmö universitet, Stockholms stad och Svea hovrätt lyfte tydliga svagheter med underlaget. Företrädare för organisationen Enable Sverige, en oberoende aktör som bland annat tar fram forskningsnära underlag i policyfrågor, kallade förslagen för ”historiskt repressiva” och lämnade även dem ett remissvar med skarpa invändningar.

Positiva erfarenheter av förebyggande arbete och dialog prioriterades ner och en uppslitande debatt följde om den fastslagna vägen, den så kallade exkluderingsstrategin.

Utredningens förslag fanns inte med i regeringens propositionsförteckning i början av året, men i en Expressen-intervju klargjorde idrottsminister Jakob Forssmed (KD) nyligen att utredningen inte är skrotad. Samtidigt lämnas vaga svar om i vilken utsträckning utredningen blir lagförslag vid ett förnyat förtroende efter valet.

Således hänger utredningen ännu som ett damoklessvärd över läktarna.

Två bilder av supporterkulturen

Den senaste vågen av supporterreaktioner kom efter att Polisen i Väst klassificerat tre grupperingar, däribland två ultrassammanslutningar, på IFK Göteborgs läktare som kriminella nätverk. Polisen menar bland annat att ”kriminaliteten nästlar sig in i läktarkulturen.”

Reaktionerna har varit många, inte minst från en bred supporterrörelse som oavsett lagsympatier ser en absurditet i att läktargrupper jämförs med regelrätta kriminella gäng.

Bilden som ofta förmedlas via medier eller polisens uttalanden står i bjärt kontrast till exempelvis IFK-supportern och freds- och utvecklingsforskaren Anja Francks debattartikel i Aftonbladet efter polisens klassificering.

Här beskrivs läktarna som en folkrörelse som engagerar sig i matcher, möten, protokollskrivande, motioner och tifofix.

Här beskrivs läktarna som en folkrörelse som engagerar sig i matcher, möten, protokollskrivande, motioner och tifofix

Franck ställer två frågor värda att reflektera kring då de ringar in kärnan i den kollektiva stämplingen: ”Vad händer när detta breda folkrörelseengagemang misstänkliggörs och buntas samman med ’kriminell’ eller ’demokratihotande’ verksamhet? Vilket ’signalvärde’ har det – och för vem?”

Varnar för ökad radikalisering 

Enable Sveriges genomgång av polisens argumentation pekar på att analysen bakom beslutet i bästa fall kan beskrivas som svagt. Vidare har paraplyorganet Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) varit skarpa i sina reaktioner på klassificeringen.

SFSU menar bland annat att polisens motiveringar gällande de två ultrasgrupperna är ”svepande och hänför sig till enskilda individers påstådda, ringa brottslighet.” Organisationen understryker vidare att agerandet att klassificera ultrasgrupperna som kriminella nätverk är ”oseriöst, oproportionerligt och djupt oroande.”

SFSU anser även att en färsk tillämpning av preventiva vistelseförbud mot tio IFK-supportrar gör att man ”ser allvarligt på bristen på rättssäkerhet.” Man uttrycker därtill en oro över att ”de här oproportionerliga och integritetskränkande åtgärderna kommer att leda till en ökad radikalisering.”

Kritiken är inte bara viktig. Den är också representativ, som en röst för supporterföreningar från ett 20-tal svenska lag.

Polisens strategi riskerar fördjupa konflikter 

Redan tidigare under året har polisen i Göteborg valt att stå uniformerade direkt i klackarna. Enligt SFSU skedde detta utan föregående risk- eller konsekvensanalys. Agerandet förstärker känslan av repression mot en läktarrörelse som, i egenskap av subkulturell gemenskap, redan har ett ansträngt förhållande till myndigheten.

Upplevelsen delas av många, även utanför de allsvenska klacksektionerna, och sätter stora frågetecken kring polisens prioriteringar. Hittills har den polisiära offensiven varit koncentrerad till Göteborgsområdet, men den är en del av en nationell satsning, signalerar polisens nationella operativa avdelning (Noa).

Konflikten kommer således med all sannolikhet att fördjupas.

Bengalbränningar är inte problemet 

Få förnekar att kriminella krafter skadar sporten, men den systemhotande brottsligheten har inget med bengalbränningar att göra. De reella hoten finns snarare i ljusskygga agentaktiviteter och matchfixning.

Att i det läget konfrontera supporterrörelser är en kontraproduktiv strategi som dränerar ett redan skralt förtroendekapital.

Här står en hel läktargenerations uppfattning om likvärdig behandling som medborgare på spel

Det arbete som faktiskt gett positivt resultat ifråga om ordningsstörningar riskerar att gå förlorat. Detta under en period då säkerhetsläget på läktarna är bättre än på länge. Bilden bekräftas av intresseorganisationen Svensk Elitfotboll – fotbollen slår publikrekord och den upplevda tryggheten på och runt läktarna ökar.

Kan kosta Sverige en hel generation 

Att dialogen med en av Sveriges absolut största folkrörelser inte fungerar är allvarligt. Samtidigt driver politiken och myndigheter på en repressiv linje, vilket riskerar att Sverige förlorar mer än bara den inramning som andra länders publik ser avundsjukt på.

Här står en hel läktargenerations uppfattning om likvärdig behandling som medborgare på spel.