Ändra den omoderna könstillhörighetslagen

1972 införde Sverige världens första lag som gjorde det möjligt att ändra juridiskt kön. Då var det en progressiv lag, som var ett erkännande av att könsidentitet finns och att stater kan erkänna människors könsidentitet juridiskt. Det vill säga, det juridiska kön en person tilldelades vid födseln kan ändras om det visar sig stämma dåligt med könsidentiteten.

1972 års svenska lag innehöll dock också en mängd krav på personer som ville ändra juridiskt kön, varav flera stämmer dåligt med en mer modern syn på mänskliga rättigheter. Bland annat fanns krav på att den som ville ändra juridiskt kön skulle sakna fortplantningsförmåga, vilket alltså ledde till att staten tvångssteriliserade människor för att ändra deras personnummer.

Detta pågick fram till 2013 då en dom i Kammarrätten i Stockholm meddelade att tvångssteriliseringarna måste upphöra då de bland annat stred mot Europakonventionen och regeringsformen.

Godtyckliga beslut

Sedan dess har några andra mindre ändringar av lagen genomförts, men kvar finns kriterier som inte på något sätt är precisa eller går att objektivt fastställa, som till exempel att det endast är möjligt att få ändra juridiskt kön om en person ”sedan en lång tid upplever att han eller hon tillhör det andra könet”. Risken för att kriterier av detta slag leder till godtyckliga beslut får anses vara mycket hög.

Det som är grunden för en modern könstillhörighetslag lyser alltså med sin frånvaro i Sverige: vår lag saknar självbestämmande. Den som vill ändra juridiskt kön måste fortfarande bedömas av en läkare och Socialstyrelsens rättsliga råd fattar beslutet.

Flera länder har gått före

Sedan Argentina 2012 blev först i världen med att införa en könstillhörighetslag som utgår från individens rätt till erkännande av sin könsidentitet, utan att staten ställer krav på olika kriterier som ska uppfyllas först, har flera olika stater följt detta exempel.

I Europa har Belgien, Danmark, Irland, Island, Luxemburg, Malta, Norge och Portugal lagar som utgår från självbestämmande, enligt en sammanställning från 2020 från Europeiska kommissionen.

Hösten 2021 la den dåvarande regeringen, bestående av Miljöpartiet och Socialdemokraterna, fram ett gemensamt utkast till en lagrådsremiss som utgick från självbestämmande och föreslog en uppdelning av den nuvarande lagen i två separata lagar, så att medicin och juridik skiljs åt.

Förslaget hade föregåtts av en lång process där flera olika utredningar gjorts och hänsyn tagits till, till exempel, invändningar som kommit från lagrådet på ett tidigare framlagt förslag från 2018.

Transpersoner i Sverige förtjänar bättre än att fortsätta leva med en könstillhörighetslag med tydliga spår av ett femtio år gammalt tänkesätt

S tog inte förslaget vidare

Det är olyckligt att detta förslag sedan inte togs vidare av den socialdemokratiska enpartiregeringen, utan att man i stället i augusti i år valde att lägga fram en lagrådsremiss som frångick principen om självbestämmande som grund för det juridiska könet. Bland annat hänvisades till risken för utnyttjande av systemet av kriminella personer.

Men är detta en reell risk? Från svenskt håll ligger det kanske närmast till hands att jämföra oss med Norge och Danmark. Där infördes könstillhörighetslagar som baseras på självbestämmande 2016 respektive 2014. Det har, enligt en utredning från Riksdagens utredningstjänst, inte framkommit några exempel på att lagen missbrukats av kriminella personer.

I Finland har regeringen nyligen valt att gå vidare med ett förslag om fastställelse av kön baserat på självbestämmande. Även i Finland har risken för missbruk diskuterats, men i propositionen görs uttryckligen ändå bedömningen att de betydande positiva konsekvenserna för målgruppen överväger eventuella negativa konsekvenser. Sverige borde kunna göra samma bedömning. Därför har vi motionerat om att lagen bör ändras i enlighet med det förslag som finns i utkastet till lagrådsremiss. Transpersoner i Sverige förtjänar bättre än att fortsätta leva med en könstillhörighetslag med tydliga spår av ett femtio år gammalt tänkesätt, där mänskliga rättigheter för minoriteter inte står i fokus.