Debatt

7 organisationer: Barn svälter när biståndet kapas

När regeringen vill låta utvecklingsbiståndet betala för Sveriges flyktingmottagande riskerar miljontals barn att drabbas. Redan i dag tvingas hjälporganisationer dra ner på matransonerna för de som är hungriga, för att ge till dem som svälter – och värre blir det när biståndet kapas, skriver sju barnrättsorganisationer.

”Barn som inte får tillräckligt med näring i tidiga år riskerar att få svåra men för resten av livet, både fysiskt och kognitivt”.
”Barn som inte får tillräckligt med näring i tidiga år riskerar att få svåra men för resten av livet, både fysiskt och kognitivt”. Foto: Bernat Armangue/AP/TT
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Samtliga debattörer

Mariann Eriksson
generalsekreterare Plan International Sverige
Pernilla Baralt
generalsekreterare UNICEF Sverige
Helena Thybell
generalsekreterare Rädda barnen
Martina Hibell
generalsekreterare Barnfonden
Anna Ernestam
generalsekreterare SOS Barnbyar
Peter Brune
generalsekreterare War Child Sverige
Daniel Grahn
generalsekreterare Erikshjälpen

Över 90 procent av de som har kommit till Sverige från krigets Ukraina är kvinnor och barn. Det är bra att vi i Sverige kan ge dem en fristad men borde vi inte kunna ta emot dem utan att låta barn i andra delar av världen stå för notan? 

Ett hårt slag

Regeringen har dock bestämt att frysa närmare tio miljarder kronor, pengar som avsatts för långsiktigt utvecklingsbistånd, så att svenska kommuner istället kan använda pengarna för ukrainska flyktingar här hemma. Detta trots att Migrationsverkets prognoser visar på långt lägre kostnader. Med andra ord är det barnen i några av världens fattigaste länder som får betala priset för den svenska beredskapen.  

Regeringens beslut är ett hårt slag mot arbetet med att bekämpa hunger och fattigdom, för rent vatten, vaccinationer, för att stärka hälso- och utbildningssystem, motverka våld och säkra tillgång till sexualundervisning. 

Redan innan kriget varnade FN för den värsta matkrisen på decennier, till följd av svår torka på den afrikanska kontinenten. Nu ser vi i realtid hur klimatförändringarna, i kombination med effekterna av pandemin och pågående krig och konflikter, får förödande konsekvenser som riskerar att slå ut decennier av utveckling och beröva miljoner barn deras framtid.

Kommande generationer drabbas

Svenskt bistånd hade kunnat mildra effekterna av denna superkris men i stället väljer Sverige – ett av världens rikaste länder med en ekonomi som enligt finansministern ”står stark” – att dra ner på stödet till dessa barn. Att regeringen dessutom skär så kraftigt i klimatfinansieringen innebär i praktiken att barn och kommande generationer har bidragit minst till klimatförändringarna men är de som drabbas värst.  

När pandemin slog till med full kraft stängdes hela länder ner. När det var som värst kunde över en miljard barn inte gå i skolan. I Uganda var skolorna stängda i nära två år och när de väl öppnade igen kom cirka 30 procent av eleverna – främst flickor – inte tillbaka till klassrummen. De hade gifts bort, blivit gravida eller helt enkelt tvingats börja arbeta för sin överlevnad. Det finns mängder av liknande exempel. 

Se bistånd som en investering 

Den globala utbildningskrisen behöver – precis som matkrisen – adresseras omedelbart om vi ska undvika livslånga negativa konsekvenser. Barn som inte får tillräckligt med näring i tidiga år riskerar att få svåra men för resten av livet, både fysiskt och kognitivt. På motsvarande sätt är det svårt att ta igen förlorad utbildning och därmed riskerar de barn som tvingats sluta skolan under pandemin att få sina framtidsplaner grusade och istället vara hänvisade till mindre kvalificerade arbeten med sämre löner.  

Med andra ord är det barnen i några av världens fattigaste länder som får betala priset för den svenska beredskapen. 

Svenskt bistånd behövs för att rusta dessa barn för den framtid de förtjänar. 

I stället väljer regeringen att dra ner biståndet med nära en femtedel. Det långsiktiga arbetet drabbas extra mycket, trots att det finns studier som visar att en investerad biståndskrona i förebyggande arbete ger åtminstone sjufalt tillbaka.  

Tänk om våra politiker kunde se biståndet som en investering istället för en kostnad? En investering i världens barn och en bättre och säkrare värld för oss alla.

Nämnda personer

Pernilla Baralt

Generalsekreterare Unicef Sverige
Statsvetenskap och internationella relationer (Göteborgs uni. 1993), doktorand i freds- och utvecklingsfrågor (Göteborgs uni. 1994-1994)

Helena Thybell

Generalsekreterare Rädda barnen
Socionom (Lunds uni. 1997)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget