2024 blev ett idrottspolitiskt förlorat år

Att idrotten kan förena människor vet vi. Men vad händer när mäktiga idrottsorgan blir åskådare snarare än aktörer för en positiv samhällsförändring när världen behöver det som mest? 2024 behövdes debatter i sporten. Det blev i stället ett förlorat idrottspolitiskt år.

Inför sommarens stora megamästerskap, OS i Paris, fanns berättigade farhågor. Korruptionsanklagelser, vittnesmål om hyperexploaterad arbetskraft samt ökad kontroll och övervakning var några av frågorna som lyftes men som aldrig fick fäste kring berättelsen om folkfesten.

Det tycks framförallt som att varningarna om utträngningen av oönskade människor, såsom migranter, borde ha genererat mer rubriker och uppföljning. Fler än hundra lokala civilsamhällesorganisationer har nyligen rapporterat att nästan 20 000 tvångsförflyttningar skedde inför och i samband med Paris-OS. Gruppen Le Revers de la Médaille (ungefär ”andra sidan av myntet”), kallar offentliga aktörers hantering för ”social rensning.”

Macrons siffror en bråkdel av civilsamhällets siffor

Det är alltid en definitionsfråga vilka delar som direkt kopplas till ett megamästerskap och vad som är infrastruktursatsningar utanför förberedelserna, och president Emmanuel Macron har framhävt att 200 hemlösa nu fått permanenta boenden. Men det är en bråkdel av civilsamhällets siffror och Le Revers de la Médaille fastslår att det i interna regeringsdokument och vräkningsbeslut förekommit direkta hänvisningar till OS. Således lämnar idrottskalaset en eftersmak av moralisk magsyra. OS är dock inte det enda arrangemang som förtjänar kritisk granskning.

En annan idrottsdebatt är möjlig. Många hoppades att fotbolls-VM i Qatar 2022 skulle bli vändningen. Frånvaron av demokrati i värdlandet lyftes. Diskrimineringen av kvinnor och HBTQI-individer likaså. Den fruktansvärda behandlingen av migrantarbetare var med rätta den mest omdebatterade frågan utanför fotbollsplanen.

Kanske var det att hoppas på för mycket att vi hade lärt oss någonting. Exploateringen av billig arbetskraft och överträdelser när det gäller grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden, som ju engagerade många på djupet, är tyvärr inte unik.

Men än så länge tycks få notera att Internationella fackliga samorganisationens (ITUC) globala rättighetsindex 2024 exempelvis visar att arbetares rättigheter kränks ”regelbundet” i det kommande värdlandet Kanada. Detta medan rättigheterna i de övriga arrangörsnationerna USA och Mexiko kränks ”systematiskt.” Det krävs ingen jämförelse med Qatar. Vi kan bara konstatera att även kommande värdar behöver granskas kritiskt.

Mer reaktioner har Saudiarabiens värdskap VM 2034 väckt, där man som enda kandidatland får chansen att arrangera kronjuvelen bland mästerskapen, trots uppenbara brister ifråga om demokrati, arbetsrätt och i princip alla frågor kopplade till mänskliga rättigheter. Auktoritära staters vilja att utöka sin mjuka makt via idrotten pågår i oförminskad takt, något vars bredd organisationen Play the Games nya kartläggning över Saudiarabiens politiska och kommersiella idrottsengagemang förtjänstfullt visar.

Idrottsorganen lyckas inte sätta ner foten

Vid sidan av OS och VM – som tycks innebära kroniskt socialt och ekologiskt ohållbara evenemang – lyckas idrottsorganen heller inte sätta ner foten mellan turneringarna trots folkrättsbrott och mänskligt lidande i världen.

Den pågående humanitära krisen som vi får i princip dagliga rapporter om från Gaza har satt ytterligare press på Fifa att fatta beslut om Israels fortsatta deltagande i internationell fotboll. Krisen har en politisk dimension mot bakgrund av att internationella domstolen i Haag (ICJ) har slagit fast att den israeliska ockupationen av palestinska områden är olaglig.

Det Palestinska fotbollsförbundet har länge protesterat mot diskriminering av araber i fotbollen och med fog hävdat att organiserade matcher bedrivits på ockuperad palestinsk mark, i strid med internationell rätt och Fifas eget regelverk. Beslut om en avstängning av Israel har skjutits upp flera gånger och nu senast har Fifa inlett utredningar. Det senare är ett steg i rätt riktning, men att frågan inte har prioriterats i ljuset av dödandet och de uppenbara folkrättsbrotten säger något om organisationens förmåga att hantera obekväma ämnen.

Det är hög tid att svara upp mot de många frågor som hopar sig efter varje mästerskap

Att idrotten ska respektera en internationell rätt som inte sällan reduceras till en symbol utan substans är kanske för mycket att begära, men då bör exempelvis Fifa själva adressera problemet och sänka ribban i stället för att lyfta fotbollen som en positiv samhällskraft vid exempelvis COP29- eller G20-möten.

Det är dags att svara upp

Idrotten har otaliga gånger fyllt en viktig funktion. Den har främjat inkludering, diplomati och fredsprocesser. Men på den största idrottspolitiska arenan förtjänar den inga medaljer så länge världsorganens ledare inte vågar sätta etiska värden före kommersiella intressen. Det är hög tid att svara upp mot de många frågor som hopar sig efter varje mästerskap och med tanke på frånvaron av handling under pågående kriser.