Krönika av 
Ekim Çaglar

Megamästerskapens baksidor både kan och bör uppmärksammas

De politiska OS-debatterna har ofta fokuserat på värdländernas styrelseskick eller de ekonomiska kostnaderna för medborgarna. Med en större medvetenhet börjar också andra frågor ställas, som nu inför Paris-OS, skriver Ekim Çağlar.

Korruptionsanklagelser är numera regel snarare än undantag när det vankas stora mästerskap.
Korruptionsanklagelser är numera regel snarare än undantag när det vankas stora mästerskap.Foto: TT/AFP/Montage
Ekim Çaglar
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

De olympiska sommarspelen är oöverträffade ifråga om idrottslig bredd och globalt intresse. Således blir OS i Paris nästa år med all sannolikhet en färgsprakande folkfest.

Men de moderna megaeventen har baksidor. Det både kan och bör störa uppladdningen.

Korruptionsanklagelser är numera regel snarare än undantag när det vankas stora mästerskap. Paris tycks inte bryta det mönstret. Även andra teman går igen. ”Alla dessa vackra arenor är byggda av fattiga människor... som utnyttjas,” menade en anonym malisk arbetare i en AFP-artikel i början av året. Anklagelserna om att oregistrerade arbetare, ofta med migrantbakgrund, exploateras vid OS-förberedelserna kastar mörka frågetecken över tävlingarna, även om organisationskommittén har lovat krafttag.

Nyligen kom därtill rapporter om att den franska regeringen påskyndat flyttandet av hemlösa till andra städer i landet. Även om berörda myndigheter och arrangörer nekar till OS-kopplingen och trots att flyttarna inte sker under tvång så väcks farhågor som också känns igen från andra mästerskap - att vissa grupper trängs ut från staden. Flera politiker och civilsamhällesorganisationer menar att prioriteringen att få bort hemlösa, utan någon långsiktig plan, åtminstone delvis kan kopplas till mästerskapet. Grundproblemet, bostadssituationen, är knappast skapad av OS, men det ser ut bidra till att stresstesta till synes bräckliga system.

Ett ytterligare problemområde, också det återkommande, rör att OS kan blir en förevändning för att öka kontroll och övervakning av individer. Paris tycks fortsätta på den inslagna vägen, varnar till exempel statsvetarprofessorn Jules Boykoff mot bakgrund av planerna på att använda AI-stödd videoövervakning.

Lärdomar från fotbollen

Den granskande idrottsrapporteringen har av goda skäl fokuserat på exempelvis herrarnas fotbolls-VM i Qatar 2022 efter bland annat rapporterna om omänskliga förhållanden för migrantarbetare och förtrycket mot hbtqi-individer.

Liknande diskussioner har följt efter Saudiarabiens offensiv främst inom fotbollen, med den statliga investeringsfonden PIF:s köp av anrika Newcastle United, värvningen av stjärnor till den inhemska ligan och satsningen på att få arrangera herr-VM 2034. Att blickar har riktats dit är naturligt med tanke på omfattningen av övergreppen som pågår i länderna.

Kanske förtjänar de, och andra grupper som lyfter fram baksidorna av folkfesten, lika mycket uppmärksamhet som medaljfavoriterna?

Det håller igång nödvändiga diskussioner om diktaturers sporttvätt, men skapar också en djupare förståelse för hur idrotten används för att stärka staters mjuka makt. Fenomenet är gammalt, och känt sedan åtminstone fotbolls-VM:et i fascismens Italien 1934 och Nazitysklands OS 1936. Men att mästerskap inte är uppenbara sportwashingfestivaler och propagandakalas bör inte göra oss blinda för att problem i princip alltid existerar.

Vem betalar festen?

Det finns troligen inget megaevent som inte har förtjänat kritisk bevakning. Ingenting talar för att framtiden erbjuder undantag då problemen är strukturella. Fler regimer kommer att ägna sig åt (och ha råd) att stärka sin mjuka makt via idrotten. Ytterligare stater lär vilja använda stora mästerskap för att öka övervakningen av sina medborgare. Och där exploateringen av billig arbetskraft tillåts kommer det rapporteras om hur arbetsmarknadens mest sårbara grupper utnyttjas.

De politiska OS-debatterna har ofta fokuserat på värdländernas styrelseskick eller de ekonomiska kostnaderna för medborgarna. Med en större medvetenhet börjar också andra frågor ställas, som nu inför Paris-OS. För det finns i princip alltid några som betalar ett samhälleligt pris för folkfesten oavsett om megaeventen arrangeras av diktaturer eller demokratier.

Lokala protestgrupper som Saccage 2024 (ungefär Förstörelse 2024) driver kampanjer för att påtala bristen på ekologiska och sociala hållbarhetsperspektiv vid kommande OS. Kanske förtjänar de, och andra grupper som lyfter fram baksidorna av folkfesten, lika mycket uppmärksamhet som medaljfavoriterna?

Fakta

Ekim Çağlar är författare och skribent med fokus på fotboll och politik.

Tidigare krönikor

- Fotbollens föreningar besvikna på Reinfeldts uttalande

- Supportrarna tar strid mot den svenska fotbollens spelberoende

 


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

Altinget logo
Stockholm | Köpenhamn | Oslo | Bryssel
Politik på allvar
AdressJohannesgränd 1111 30 StockholmRedaktionen+46 (0)8 12 13 14 24[email protected]Prenumerationsärenden+46 (0) 73 529 99 09[email protected]Org.nr. 556980-5269
Chefredaktör och ansvarig utgivare:Sanna RaymanCFOAnders JørningKommersiell direktörLars GrafströmVdChristoph NørgaardOrdförande och utgivareRasmus Nielsen
Copyright © Altinget, 2024