Välkommen till Almedalen – där makten blir till
Det finns en gemensam gränslös zon där maktdelning och ojävighet och transparens bara är floskler och där vänner fattar beslut som gynnar vänner. Kanske knyts kontakterna i Almedalen, menar Åsa Plesner.
Åsa Plesner
Grundare och utredare tankesmedjan Balans, skoldebattör, doktorand i företagsekonomi vid Stockholms universitetVar är makten? Jag tittar ut över Östersjön. Jag sitter på färjan på väg till, du vet det redan: Almedalsveckan på Gotland, veckan där makthavare minglar och folket välkomnas. Och jag känner mig tämligen bortkommen. Jag är väl ingen makthavare, tänker jag, och är inte särskilt bekväm med folk. Så jag tittar ut över sjön. Makten finns inte i sjön, den finns här på färjan. Vi är 1634 passagerare. Många av dem känner jag vagt igen och jag vill inte råka få ögonkontakt med dem, jag känner mig bara bortkommen och vet inte vad jag skulle säga.
Men att känna sig bortkommen under Almedalsveckan är både adekvat och hälsosamt, det vill jag ha sagt. Visby under Almedalsveckan är slående vackert (rosenbuskarna!), makalöst pittoreskt (di sma husen!) och fullständigt absurt (alla korrekt klädda människor med jagade blickar!). Man blir yr.
Jag tror de flesta här känner sig en smula bortkomna, om de skulle stanna upp och känna efter. För vem har ens makt, egentligen? Inte de som arrangerar programpunkter. De kämpar för att synas i bruset och få in tillräckligt med folk. Inte de som pratar på programpunkterna. De är ödmjuka och sitter inte på några färdiga svar inte, de vill bara bidra med sitt perspektiv, intygar de. Och även välkända makthavare brukar skaka på huvudet.
Makten? Inte hos just precis mig i alla fall!
Carina Bergfeldt, som har en egen pratshow i SVT och som sommarpratat och vunnit Stora Journalistpriset, skrattade när SR-programmet Medierna frågade om hennes egen makt, sa att hon inte ”känner sig som en makthavare”. Regeringar har i flera mandatperioder suckat över sina parlamentariska förutsättningar, riksdagsledamöter har suckat över att de bara tillåts vara knapptryckare. Var är makten? Ja inte här hos mig i alla fall!
Alla är inte vänner än, men de kan bli
Alla känner vi oss små, bortkomna och maktlösa. Kanske till och med Stefan Löfven. När han, en tidigare fackordförande, tackade ja till lobbyfirman Rud Pedersen, såg han det förmodligen som en fullständigt normal sak. Han är ju ingen makthavare – längre – och kan väl ta ett jobb vilket som helst, varför inte detta? Kanske tänkte även Lotta Edholm så när hon tackade ja till skolministerposten trots att hon arbetade som lobbyist och satt i styrelse för ett företag vars enda intäkter är skattepengar. Hon var ju ingen makthavare – just då – utan gjorde bara ett par jobb i en bransch, och nu tar hon ett uppdrag i en angränsande bransch, och förresten ska ju allt förhandlas och granskas och debatteras och inte spelar det väl någon roll vem just hon är?
En gränslös zon
Det finns inga gränser mellan olika slags makt, påstod Marcus Larsson och jag i vår bok De gränslösa. Det finns en gemensam gränslös zon där maktdelning och ojävighet och transparens bara är floskler, där vänner fattar beslut som gynnar vänner som stod i bakgrunden då, och som sedan rekryterar sina beslutsfattande vänner, och så lever de lyckliga eller i alla fall med försörjningen säkrad i alla sina dagar, och vi andra som bara betalar skatt för det hela borde förstå att detta är normalt och bra, att de bara vill väl. Carl Bildt läxade för länge sedan upp alla oss som vill reformera skolmarknaden med förmaningen att friskoleentreprenörer helt enkelt är besjälade individer som inte ska misstros. Annika Strandhäll röt ifrån när Stefan Löfvens nya lobbykarriär kritiserades: det är lätt att sitta i ”utan offentlig exponering” och kritisera, men Stefan Löfven kan man lita på.
Makten finns i relationerna
Tänk att ha vänner som rycker ut för en på det viset: till och med när du går från att representera arbetstagare till att ta betalt jobb för arbetsgivare, utan att säga vad du ska göra eller vem du ska göra uppdrag för, så säger de att vi ska lita på dig. Till och med när du startar nya skolor som får betalt med skattemedel och som lockar till sig elever som klarar en billigare undervisning och du startar andra företag för pengarna som blir över, alltså när din själva affärsidé är att använda offentliga medel som riskkapital, till och med då rycker de ut för dig. Nej, du själv kanske inte kan genomdriva exakt vilken politik du vill, på det sättet är du ingen makthavare, men i dina relationer med andra: där. Där finns den. Makten. De osynliga trådarna som binder er samman och som håller er när det blåser, det är det som är makten.
Färjan är framme i Visby. De gulliga gränderna är fyllda med folk. Alla är inte vänner än, men de kan bli. Välkommen till Almedalen, där makten blir till.
Åsa Plesner är grundare och utredare på tankesmedjan Balans och skoldebattör.
Tidigare krönikor:
- Ilija Batljan är långt ifrån den enda piraten
- Så kan köttberget rädda äldreomsorgen
- Hur länge ska man orka hålla på?
- Visst måste varenda människa inse att det här är pengar i sjön?
- Fyll klasserna! Rekrytera fler elever! Säkra intäkterna!
- I den kommunalekonomiska debatten finns dynamit för 47 miljarder kronor
- Nu kan några hundra tusen lärarfacksmedlemmar göra upp med effektiviseringskraven
- Vi ”ställer om” – till samma gamla rangordning