Kan Ulf Kristersson bli den samlande kraften?

Rent kommunikativt är det inte helt enkelt att gå från rollen som oppositionsledare till att bli statsminister. Efter att ha klagat på både regering och tillståndet i landet i flera år ska man axla ansvaret, förväntningarna och förtroendet från väljarna för att på sikt inte bara lyckas få igenom politiska reformer utan också göra det på ett så pass uppskattat sätt att man inte blir av med jobbet vid nästa val.

Hittills har det märkts i opinionen att det är lite knepigt. Sedan september har Socialdemokraterna spurtat i mätningarna medan Moderaterna står och stampar. Internt pratar man om vikten av lugn och om att reformerna kommer utmynna i ett större stöd, tre år är väldigt lång tid i politiken, säger man.

Må så vara.

Säkrare, grönare, friare

När statsministern kliver upp på scenen och håller sitt tal så gör han det framför slagorden säkrare, grönare och friare. Säkrare som i färre barn med vapen och hårdare straff. Grönare som i mer kärnkraft och friare som i slopade danstillstånd och gårdsförsäljning.

Nu skulle bilden breddas

Då lät han mer som en moderat partiledare än som statsminister.

Men senare i talet blev det mer intressant. En stor del av talet handlade om socialpolitiken och om välfärden, två områden som milt uttryckt inte brukar ses som partiets hemmaplan.

”Vi kommer att hålla i pengarna. Men regeringen kommer inte lämna vården, skolan och omsorgen åt sitt öde. Alla som sliter i hemtjänsten, alla lärare som får 7-åringar att knäcka läskoden och alla barnmorskor som hjälper ännu ett barn till världen – ni ska veta att vi värnar ert viktiga arbete. I höstens budget kommer vi att prioritera välfärden”, sa Ulf Kristersson.

Så lät det inte i valrörelsen. Då var det fokus på kriminalitet och på plånboksfrågor vilket det visserligen var nu också, men nu skulle bilden breddas.

Strage-väljaren

Moderaterna har själva ägnat sig åt en hel del självrannsakan sedan valet. I den riksövergripande valanalysen konstaterade rapportförfattarna att man tappat väljare tre val i rad. I Stockholm har partiet förlorat makten om stadshuset och om storstadsväljarna och lanserade därför förra veckan en ny väg framåt. Mindre bilar i innerstäderna, något man kallar för ”moderat optimism” och en satsning på att locka tillbaka väljarna som röstade på S för att hålla SD från makten, den så kallade ”Fredrik Strage-väljaren”.

I talet kallade statsministern Moderaterna för samlingspartiet i svensk politik. Så kan det säkert bli. I rikspolitiken har man definitivt varit det för att samla regeringsunderlaget. Nu måste man bara se till att man blir en lika samlande kraft internt också.

Statsminister och/eller partiledare

Ulf Kristersson själv använde talet i Almedalen åt att försöka samla sina roller i stället. Sverige har inte haft en moderat statsminister sedan Reinfeldt. Då var det arbetslinjen som gällde. Nu är det kavla upp armarna-Ulf som ska sätta sin prägel på regeringstiden.

”Låt oss gå från ord till handling. Inte bara fortsätta prata om problemen, utan lösa dem. Inte peka finger åt varandra, utan samarbeta med varandra. Inte gnälla över det som har varit, utan blicka på det som kan bli”, sa statsministern.

Den här gången i egenskap av statsminister och inte som partiledare.