Stadsflytten riskerar bli en övermäktig uppgift när staten drar sig undan

De senaste åren har jag gjort ganska många resor till Kiruna. Jag gillar staden, inte minst villakvarteren i stadsdelen Högalid. De speglar Kirunas historia sedan början av 1900-talet. Ibland skymtar fjällvärlden i väster mellan husen.

I mars var jag åter i Kiruna några dagar. Den här gången var känslan under morgonpromenaden genom Högalid en annan.

Tusentals Kirunabor måste lämna sina hem 

Oundvikligen tänkte jag på att allt som omgav mig kommer att vara borta inom tio år. 850 villor, tre skolor, sporthallen, värmeverket, vattentornet och ishallen – allt ska rivas och flyttas till en ny plats. Totalt måste 6 000 Kirunabor lämna sina hem.

Det är gruvan under berget Kirunavaara som är orsaken. Gruvverksamheten orsakar sprickor i marken som rör sig i riktning mot staden. Under mer än ett årtionde har arbetet med att flytta stadens centrum pågått. Bostäder för 6 000 människor och ett nytt centrum håller på att växa fram.

Nu är tiden än mer knapp. Allt måste klaras av inom tio år för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta i nuvarande omfattning

Flytten av kyrkan i augusti markerade att nu var det mesta avklarat. En vecka senare kom LKAB:s nya deformationsprognos, som visade att ytterligare en tredjedel av stadens invånare måste flytta.

Nu är tiden än mer knapp. Allt måste klaras av inom tio år för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta i nuvarande omfattning.

Stadsflytt under extrema förutsättningar 

Detta är en enorm uppgift för kommunen. Dessutom är förutsättningarna väldigt speciella i Kiruna. Gamla och nya gruvor tar mycket av marken i anspråk. Staten äger nästan all mark som är tänkbar att bebygga. Det gäller att få ihop stadsflytten med den hårt trängda rennäringens markbehov.

Under förra året låg den öppna arbetslösheten på 1,7 procent och personalbristen är utbredd. Enligt kommunens beräkningar går 100 miljoner i skatteintäkter förlorade genom att många långpendlar till jobben. Byggkostnaderna ligger långt över genomsnittet i landet.

Med dessa förutsättningar är det inte lätt att lösa alla problem, trots att det är LKAB som ska stå för kostnaderna.

En månad efter beskedet från LKAB enades samtliga partier i kommunfullmäktige om en lista med krav som riktades till staten. Kommunpolitikerna vill bland annat se riktade stöd för byggandet i Malmfälten, stimulanser som underlättar inflyttning, ett system som gör att naturtillgångar ger intäkter för lokalsamhället.

När jag i början av mars intervjuade kommunalrådet Mats Taaveniku (S) hade kommunen fortfarande inte fått svar från regeringen

”Samtliga processer där staten och dess förgreningar involveras behöver drivas på ett sätt som radikalt minskar tidsåtgången om stadsflytten överhuvudtaget ska kunna närma sig den målbild LKAB pekat ut”, skriver man i brevet till regeringen.

Passivt statligt engagemang inte en tillfällighet

När jag i början av mars intervjuade kommunalrådet Mats Taaveniku (S) hade kommunen fortfarande inte fått svar från regeringen. Det som hänt är att regeringen har gett Länsstyrelsen i Norrbotten ett samordningsansvar. En första kort lägesrapport har skickats till regeringen.

Att staten avstår från att agera mer aktivt är ingen tillfällighet, menar forskare vid Linköpings universitet i boken ”Svensk gruvpolitik i omvandling”. De jämför det statliga agerandet under LKAB:s kris på 1980-talet med hur den första delen av stadsflytten i Kiruna och konkursen för järnmalmsgruvan utanför Pajala har hanterats under senare år.

Forskarna konstaterar att staten intagit en mer passiv roll utifrån ett nyliberalt synsätt. Man har gått från en modell där statens uppgift var att begränsa effekterna av marknadens svängningar, ”till en modell där industriell utveckling separeras från staten och där marknadens rörelser i stor utsträckning tillåts ha sina lokala verkningar.”

Osannolikt att kommunen klarar uppgiften

Utifrån det jag fick veta under mitt senaste besök i Kiruna tvivlar jag starkt på att kommunen på egen hand kan klara den nya etappen av stadsflytten inom tio år på ett sätt som är rimligt för de människor som berörs.

Särskilt med tanke på att det i kommunens analys av stadsflytten redan skissas på nya områden som kan komma att beröras i nästa prognos för gruvans påverkan på staden.