Politikernas mediestödsschabbel kan leda till konkurser

– Är det dessa som ska ersättas med maskiner?

Det var nog inte meningen att vi redigerare skulle höra den frågan, ställd av en centerpartistisk kommunpolitiker på rundtur på Skånska Dagbladet 1998. Dåförtiden ägdes tidningen av Skånska tidningsägarföreningen, som stod Centerpartiet nära och aldrig var främmande för att spara in en krona där de kom åt. Eller ett öre. Så lokalerna var slitna, datorerna gamla och bilder på centerpartistiska lokalpolitiker fick lokalredaktörerna ute på den skånska landsbygden ta själva. Det blev därför mest sådana som även hade kunnat användas som passfoton.

Bara några år senare började de även skriva in sina texter rätt in på tidningssidorna. Vi ersattes alltså inte med maskiner, utan med stressade lokalredaktörer. Med alla de korrekturfel som följer på en sådan ordning.

Då var det ändå på den skånska landsbygden och inte i de större städerna som Skånskan hade de flesta av sina läsare.

Uppenbart att förändring behövs

Men 1998 satt jag inte i Eslöv eller Sjöbo och monterade porträttbilder på en trött gammal Mac med svartvit skärm, utan på Norra Vallgatan i Malmö. Tidningen hade nämligen sin centralredaktion i Malmö, för då gällde man som andratidning på orten. Och då kunde man få presstöd.

Men trots att det är mindre än två månader kvar innan det gamla stödet upphör så finns inget riksdagsbeslut om det nya

25 år senare är reglerna om räckvidd överspelade, när även förstatidningarna i exempelvis Malmö kunnat få stöd eftersom de inte heller haft över 30 procents täckning. Det är med andra ord uppenbart att stödet behöver förändras.

I dag ägs dessutom en väldigt stor andel av Sveriges dagstidningar av samma bolag: Bonnier News Local. Så är det med både Skånska Dagbladet och Sydsvenskan, den största tidningen i regionen.

Som av en händelse planerar Skånskans ägare just i höst en flytt av redaktionen från Malmö till Eslöv. En liknande flytt planeras för en annan av Bonnier News Locals tidningar i en annan del av landet, när anrika Arbetarbladet efter 122 år i Gävle flyttar dit läsarna finns: i Sandviken två mil åt sydväst längs E16.

Där det gamla stödet byggde på antal betalande prenumeranter som helt enkelt berättigade till stöd bygger det nya på att olika kriterier ska vara uppfyllda för att Mediestödsnämnden ska besluta om hur en fastslagen summa pengar ska fördelas. Förutom lönekostnader för journalister spelar det bland annat in var centralredaktionen ligger. Stödet ska nämligen främja nyhetsrapportering i hela landet.

De små tidningsbolagen drabbas

Att flytta redaktioner dit läsarna finns är inte nödvändigtvis något dåligt, tvärtom. Men trots att det är mindre än två månader kvar innan det gamla stödet upphör så finns inget riksdagsbeslut om det nya – det fattas först i nästa vecka. Det senaste budet är att pengar kan börja betalas ut från och med april. Ja, om det nya stödet som inte är beslutat om än godkänns av EU-kommissionen.

Dagstidningar drivs av företag som behöver lägga upp budgetar och något så när förutse intäkter. Som det ser ut nu har de inte möjlighet att göra det för hela första kvartalet 2024 – och efter det ska alltså helt nya regler tolkas av en nämnd som haft lika lite tid som tidningarnas ekonomiavdelningar att sätta sig in i exakt vad som kommer att gälla – inklusive exakt hur själva ansökningen ska göras. Samtidigt som annonsintäkterna krymper, kostnaderna för distribution rusar och sparpaketen avlöser varandra inom mediabranschen även helt orelaterat till utformningen av statliga stöd.

Pengarna som beviljas kommer att betalas ut för hela året men i efterskott för första kvartalet, så jättekoncernen Bonnier News klarar sig kanske. För mindre bolag, inte minst de med bara en eller ett par titlar, lär dock själva förseningen skapa allvarliga problem. Och då handlar det alltså inte ens om hur själva stödet till slut kommer att vara utformat – få tror att alla medieföretag som i dag tar del av det kommer att överleva nyordningen – utan om ren likviditet.

Oavsett hur mediestödet kommer att fungera när det till slut kommer på plats riskerar vi att få se paniknedskärningar eller till och med konkurser på grund av rent schabblande från riksdag och regering.