WWF: Därför är det tyst om intensivodling av skog

Debattörerna föreslår vidare att man borde damma av och förverkliga en del av MINT-utredningens förslag och att en sådan intensifiering borde möjliggöra ökade avsättningar. Att det inte har skett menar man bottnar i skogsägarnas och industrins ovilja utifrån två faktorer: skogscertifieringssystemen och kostnaderna.

Hjälp på traven

När MINT-utredningen kom fick den stark kritik av miljöorganisationer för att den sammanfattande delen, där förslagen formulerades, inte speglade riskerna som återgavs i bakgrundsrapporterna.

Peter Roberntz och Linda Berglund
Seniora skogsrådgivare på Världsnaturfonden WWF

Världsnaturfonden WWF menar dock att det är en alldeles för grund analys och att det finns en rad andra orsaker till varför förslagen i MINT-utredningen vare sig har fått brett stöd eller förverkligats. Vi försöker här utveckla dessa orsaker:

I Sverige bedriver vi redan ett mycket intensivt skogsbruk utifrån ett internationellt perspektiv. Det vill säga om man menar ett skogsbruk i "naturlig" skog. Att utveckla ett mer omfattande plantageskogbruk i Sverige, som ett intensivskogsbruk innebär, ger inte bara konsekvenser i form av ökad virkesproduktion utan riskerar att ge mindre motståndskraftiga skogar i ett föränderligt klimat och skador på ekosystem.

Vidare riskerar dessa plantager prägla en negativ bild av Sverige som skogsnation och av svenska skogsprodukter på en internationell marknad. Det är ju faktiskt så att svenska skogsbruket redan i dag får kritik för detta. 

Tänk på framtiden

Dagens skogspolitik har inte förmåga att styra en intensifiering på ett ansvarsfullt sätt. Exempel på detta är bristen på tillämpning av Skogsvårdslagen 32§ om miljöanalys. Denna lag är avsedd för att pröva nya material och metoder inom skogsbruket utifrån vilken inverkan de har på miljön och därefter fatta beslut om förbud eller tillstånd samt reglering av användningen. Möjligheten med miljöanalys har dock endast tillämpats undantagsvis.

I stället används i dag en rad kontroversiella metoder och odlingsmaterial i skogen, såsom främmande trädslag och dikesrensning, som inte systematiskt har "prövats".  När något väl börjat användas saknar myndigheterna resurser för uppföljning av effekter och har inga skarpa verktyg för att "backa bandet".

Dagens skogsförvaltning ger stor frihet till den enskilda markägaren och utgår från bestånd och fastighetsnivå. När väl metoder och material ingår i "pågående markanvändning" har den enskilda skogsägaren relativt stor frihet att använda sig av dessa.

Men det saknas i dag både kunskap, beslutssystem och styrmedel för att holistiskt balansera och anpassa brukandet och skyddet på landskapsnivå. Utan detta riskerar ett intensifierat skogsbruk skapa ett ökat, aggregerat tryck på skogslandskapet och därmed ökad risk för skador på ekosystemen. 

Höga insatser

När MINT-utredningen kom fick den stark kritik av miljöorganisationer för att den sammanfattande delen, där förslagen formulerades, inte speglade riskerna som återgavs i bakgrundsrapporterna. Man kunde tolka det som att man hade tonat ned farhågorna så att förslagen för mer intensivodling skulle bli mer aptitliga.

Vi menar att det tyvärr inte är unikt att risker i dylika undersökningar undervärderas; en liknande tendens sågs när en miljökonsekvensbeskrivning av contortaodling i Sverige gjordes 1999.

I dag har vi i Sverige omkring 600 000 hektar med contorta, ett trädslag som sades ha låg risk för självspridning men nu visar på tydlig oönskad invasivitet. 

De små markägarna

Delar av skogsbruket vill nog gärna intensifiera, men det finns nog också en stor andel, kanske framförallt mindre markägare, som inte är särskilt intresserade. Som debattörerna korrekt skriver så innebär intensifiering oftast ökade kostnader för själva metoden eller odlingsmaterialet och resultatet är osäkert och kan ligga långt fram i tiden.

Att då dessutom avstå från produktion genom ytterligare avsättning av skogsmark är nog inte så lockande för många skogsägare. Dessutom finns ännu ingen formell mekanism för sådan kompensation. 

Kompensera mera

Hyllander, Laestadius och Nilsson uttalar sig också om certifieringen som en begränsade faktor. Det är i huvudsak korrekt men tål att utvecklas och sättas i ett sammanhang. Inom ramen för FSC kan en certifierad markägare endast omvandla "naturlig" skog till plantage eller annan markanvändning på högst 5 procent av sin skogsmarksareal. Det vill säga att en markägare kan i princip bedriva ett visst begränsat intensivt skogsbruk. Men man måste då kompensera för detta genom andra naturvårdsåtgärder.

En sådan kompensation tillämpar SCA i dag på grund av sina contorta-plantager. Det är också värt att komma i håg att FSC-reglerna i det svenska skogsbruket i mångt och mycket styrs av FSC:s internationella regelverk.

Med andra ord är begränsningen av markomvandling av naturlig skog till plantager inget som omförhandlas i Sverige inom fem år, som debattörerna tycks tro. Om man skulle vilja förändra detta skulle det behöva beslutas av FSC:s medlemmar på internationell nivå i konsensus, som representerar en bred samling av ekonomiska, sociala och miljöintressenter. Och det kan nog vara en tidskrävande och utmanande uppgift.

Se till miljön

Med denna debattartikel hoppas vi kunnat förmedla ett lite djupare perspektiv på varför intensivodling inte har fått bredare stöd i Sverige. Till skillnad från Hylander, Laestadius och Nilsson, menar WWF att det snarast bör införas ett intensifieringsmoratorium till dess att det finns en politik för den svenska skogen som utgår från ekosystemens gränser.