"Kombinera intensivodling av skog med mer skyddad natur"

Diskussionen om våra klimatmål handlar nästan bara om utsläpp. Men även biomassan, och särskilt skogen, har en central roll i klimatomställningen. Den kan både möjliggöra ett ökat upptag av koldioxid och ersätta fossilt material på många områden: Bränslen, biobaserade material, nedbrytbara plaster, kemikalier, textiler och inte minst träbyggnation.

Skogsbranschen driver därför att dagens produktionsskogsbruks höga avverkning ska bibehållas och vill inte gärna avsätta mer än i dag för natur och mångfald, något som miljöorganisationer kräver. Båda målen är angelägna så utmaningen är att kombinera dem.

Varför så tyst om intensivodling?

Men, det har varit märkligt tyst – från båda håll – om den utredning redan från år 2008 på SLU om att öka inlagringen av koldioxid i skogen genom intensivodling av skog på nedlagd åkermark och vissa marker med låga bevarandevärden. Ett successivt ökande årligt upptag av koldioxid skulle om 30-40 år kunna bli av samma storleksordning som transportsektorns utsläpp i dag. Vi menar att den extra tillväxten skulle möjliggöra större avsättningar för biologisk mångfald.

Om skogsindustrins invändningar

Men, det har varit märkligt tyst – från båda håll – om den utredning redan från år 2008 på SLU om att öka inlagringen av koldioxid i skogen genom intensivodling av skog på nedlagd åkermark och vissa marker med låga bevarandevärden.

Även om bara halva potentialen kunde realiseras – så varför denna tystnad eller ovilja att ens diskutera möjligheten till en sådan win-win situation? Motsättningarna illustreras väl av den debatt som dök upp nu på sensommaren (DN 9/8), startad av fyra ekologiprofessorer om att dra ner på avverkningarna i skogen för att öka kollagringen under några av de närmaste ”klimatkritiska” decennierna. Flera debattörer, men särskilt skogsindustribranschen, motsätter sig detta kraftigt. Vi noterar framför allt tre motiveringar:

• Skogen ger redan en nettoinbindning av knappt 50 miljoner ton koldioxid per år eftersom vedtillväxten sedan många decennier är betydligt större än avverkningen.
• Avverkningen bör bibehållas hög eftersom skogens produkter substituerar mycket fossila råvaror, en viktig del av framtidens bioekonomi.
• Produktionsmål och miljömål är redan likställda i den officiella skogspolitiken.

Framför allt är den tredje punkten problematisk: Dels ingår inte klimatmålen i miljömålen. Dels är dagens skogspolitik rätt monolitisk, förenklat uttryckt ”tillämpas på samma sätt på varenda plätt”, oavsett om det gäller en enskild skogsägare eller ett skogsbolag med flera miljoner hektar, som ju skulle kunna driva olika typer av skogsbruk på olika marker, avsätta små eller större områden men också intensivodla skog om uppsatta miljövillkor uppfylls.

Miljöorganisationernas ståndpunkt

Här kommer också miljöorganisationers kritik in mot dagens skogsbruksmodell: Naturskyddsföreningen driver att mer behöver skyddas och att de långsiktiga effekterna på naturmiljön inte som i dag ska betraktas på ägande-/beståndsnivå utan på landskapsnivå. De efterlyser mer av vetenskapliga studier av långtidseffekterna av dagens produktionsskogsbruk, men upplever att man möts av kalla handen av branschen – samt av politiska inskränkningar av de offentliga anslagen för nyckelbiotopsinventeringar.

Men motsättningarna handlar inte bara om effektivt produktionsskogsbruk kontra naturvård och biologisk mångfald utan väldigt mycket om att klimatets ”tidsfönster” är kritiskt, att vi riskerar ”tipping points” inom de närmaste decennierna. Effektiva åtgärder behövs snarast.

Ett polariserat ställningskrig

Varför då sådan ovilja – från båda sidor – att ens diskutera partiell intensivodling av skog? När vi har pratat med såväl forskare, branschen, Skogsstyrelsen som Naturskyddsföreningen får vi intrycket av ett polariserat ställningskrig om de målkonflikter som finns:

Naturskyddsföreningens farhåga är att vi får mer av naturfrämmande ”virkesåkrar” och att de långsiktiga effekterna av intensifierad gödsling är otillräckligt kända. Vi skulle bara få en förstärkning av det ensidiga volymtänkande som dominerar svenskt skogsbruk, bort från natur och mångfald.

Skogsägarnas och industrins ovilja bottnar i väsentligen två faktorer: Skogscertifieringssystemen och kostnaderna.

Inom nuvarande certifieringssystem så ryms inte intensivodling (delvis nya trädslag, intensivare gödsling med mera) och certifieringarna är marknadsmässigt värdefulla för industrins produkter trävaror, massa och papper.

Men certifieringsreglerna är i grunden framförhandlade överenskommelser mellan parterna och där klimatfrågan hittills varit underordnad. Så flera menar att de sannolikt kommer att omförhandlas inom kanske fem år.

Kostnaderna i skogsbruket av nya intensivodlingar uppvägs ofta inte av de ökade intäkterna, särskilt inte på en del marker med låga bevarandevärden och låg produktivitet. Vidare är gödsling i dagens skog på många marker inte privatekonomiskt lönsam. Men det kan vara en samhällsekonomiskt kostnadseffektiv klimatåtgärd och kanske bör vi, liksom i Norge, överväga att subventionera skogsgödsling.

Vi borde bli en förebild

Så tyvärr, ett tyst ställningskrig präglat av ömsesidigt misstroende dominerar skogspolitiken i vårt skogrika land. Mot denna bakgrund föreslår vi en win-win strategi: Partiell intensivodling av vissa arealer kan kombineras med ökade avsättningar av andra för att garantera natur och biologisk mångfald. Däremellan finns utrymme för blandformer av skogsbruk, variationer på det vi har redan i dag, en skogsbruksregim som måste bli mer varierad än dagens och kunna hantera regionala skillnader såväl som skogsegendomarnas storleksskillnader.

Och internationellt borde vi här kunna vara förebild i att återbeskoga och öka tillväxten. IPCC betonar alltmer vikten av ”negativa utsläpp”. Hos oss finns mycket skoglig kunskap om villkor, förutsättningar, växtförädling med mera och globalt är återbeskogning av mer eller mindre historiskt degenererade marker en enorm klimatpotential.