Regeringen måste ta ansvar för en funktionell skogspolitik

Regeringen har givit Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i uppdrag att göra en översyn av den nationella strategin för formellt skydd av skog. Jag menar att det är ett omöjligt uppdrag. Bättre vore att starta en parlamentarisk ny skogsutredning. Riksdagen kan den vägen själv reda ut alla öppna frågor som 20 års frånvarande skogspolitik har skapat.

Myndigheterna förväntas istället se över den nationella strategin för formellt skydd av skog och särskilt beakta hur äganderättsperspektivet ska stärkas, nya skyddsformer användas och hur frivillighet som grund ska tillämpas.

Man skriver att ”Regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen genom formellt skydd eller frivilliga avsättningar”. Det är naturligtvis en rimlig utgångspunkt för ett arbete kring formellt skydd av skog. Då borde detta vara målet och att utredningen tar fram förslag på åtgärder för att nå målet.

Provocerande utgångspunkt

För alla parter i skogsdebatten som vill utveckla skogsbruket är det provocerande när regeringen och skogsnäringen utgår ifrån och kommunicerar att vi redan har nått fram till ett ”hållbart skogsbruk”. Men påstår detta utan att ens ha en definition av vad som är ett hållbart skogsbruk. För att nå starkt hållbart skogsbruk måste basen i ekosystemens funktioner läggas som restriktioner i botten av hållbarhetspyramiden och inte ekonomin som är fallet i dag. Och vi behöver mäta om vi når detta.

Förstår regeringen att det finns en stark koppling mellan hur mycket formellt skydd som behövs och hur hänsynen tas av skogsbruket i produktionsskogarna? Områdesskydd och i vissa sammanhang artskyddet och utförd skötsel fungerar som ett kommunicerande kärl. Ju bättre och hållbarare skogsskötsel vi utför desto mindre behöver avsättas för skydd och vice versa. Det är därför definitionen av ett starkt hållbart skogsbruk är så viktig.

Men istället utgår regeringsuppdraget ifrån att vi skulle ha stora äganderättsproblem i skogsbruket och speciellt vad gäller det formella skyddet och frivilligheten för formellt skydd måste öka. Man identifierar inte ens vilka specifika äganderättsproblem som påstås finnas. Jag hävdar att vi har en stark äganderätt i skogsbruket.

Beskriv de grundläggande principerna

Regeringen lyfter upp sektorsansvaret och frihet under ansvar som grundläggande principer i skogspolitiken. Men då borde väl regeringen beskriva hur långt sträcker sig dessa ansvar i dag och vad vill regeringen uppnå i dessa avseenden med utredningen? Vi saknar fortfarande en klar definition av vad dessa begrepp står för. Frågar man tio väl informerade aktörer i skogsnäringen vad frihet under ansvar står för så får man tio olika svar.

Kanske är det största problemet att regeringen gör som vanligt. Man levererar ett luddigt utredningsuppdrag utan någon helhetssyn på skogsnäringen och hoppas att myndigheterna skall ta hand om regeringens ofärdigheter. Jag kan inte tolka skrivningarna på ett annat sätt än att man vill öka frihetsgraderna och minska på ansvarsdelarna med följden att hänsynen till omgivning, natur och miljö skall minska. Jag tycker att det är uppenbart att man vill både äta kakan och ha den kvar. En lösning som inte kommer att fungera i praktiken.

Saken försvåras ytterligare av att regeringen inte ens klart definierat vad som är höga naturvärden och vad som är skyddsvärt. Detta varierar dessutom för artskyddet (och unika ekosystem) och områdesskyddet. Det är naturligtvis viktigt att ur ett artbevarande perspektiv att vi har ett fungerande artskydd som bevarar rödlistade arter i form av reservat. Behovet gäller också för unika ekosystem. Här har vi naturligtvis riktlinjer från Artdatabanken men vi har inte definierat hur detta skydd skall se ut.

Det här måste också redas ut

Om vi lyckas definiera ovanstående storheter så stöter vi på nästa patrull i form av kunskapsläget och datatillgänglighet. Sverige har lagt ned nyckelbiotopsinventeringen, Skogsstyrelsen talar nu om att lägga ned avverkningsanmälningarna. Så även om vi har definierat vad det är vad vi skall skydda så har vi inte tillfredsställande data för att göra analyser av hur stort skyddsbehovet är. Så den övergripande frågan är vem skall ha ansvaret för att relevanta databaser skapas?

Om man nu skall gå frivillighetens väg så skall markägaren avgöra vad som är höga naturvärden och skyddsvärt. Det är det orimligt att tänka sig ett krav på markägarna att besitta denna kunskap. Lägger man ansvaret på myndigheterna så inkräktar man direkt på stärkt äganderätt och frivillighet. Sålunda, vem skall ha utbildningsansvaret av vem i dessa frågor?

En viktig analys att utföra är ekonomiska analyser av skyddet. I dag talas det enbart om kostnader i samband med skyddet men det finns också intäkter med skyddet och dessa är i dag frånvarande i den politiska debatten. Det är nödvändigt att ha med båda sidorna för att sätta riktiga policyers.

När alla analyser är klara kan vi se hur mycket och var vi har skog med höga naturvärden och skog med bristande basala ekologiska funktioner. Analyserna kan komma att visa att vi har stor tillgång på vissa aspekter och allt behöver inte skyddas utan man kan göra en prioritering och för andra aspekter har vi få objekt och allt måste skyddas.

Regeringen måste ta sitt ansvar

Till sist. Det övergripande målet är inte att få så stora skyddade arealer som möjligt utan det övergripande målet är att få kvalitet och så robusta och resilienta skogsekosystem som möjligt. Det är det vi bygger framtiden på.

Så, regeringens uppdrag till myndigheterna kommer ge fler frågor än svar. Bättre vore om regeringen började med sitt eget ansvar för en funktionell skogspolitik.