Vad krävs för att klimattoppmötet i Madrid ska bli en succé?

På måndag börjar klimattoppmötet COP25 i Madrid, men redan denna veckan möttes flera utvecklingsländer för att förbereda och koordinera sina insatser. Klimattoppmöten har dessvärre en tendens att kantas av konflikter, och ofta drar förhandlingarna ut på tiden.

Toppmötet i Köpenhamn år 2009 är ett typexempel på ett toppmöte då länderna överhuvudtaget inte kunde enas om något, och de höga förväntningarna slutade i besvikelse. Hur ska man komma överens den här gången och hur undgår vi en flopp?

Tre viktiga punkter

Även om det redan finns ett globalt klimatavtal från Paris så är det många viktiga saker som ska förhandlas i Madrid. Det är särskilt tre punkter som kan skapa problem. 

Den första handlar om regler för internationellt klimatarbete som ska minska växthusgasutsläppen. Det låter lugnt, men i själva verket finns det många fallgropar. Klimatsamarbetet kan till exempel innebära att ett land investerar i att minska utsläpp i ett annat land, till exempel om Danmark bidrar till att bygga vindkraftverk i Kenya. Vindkraftverk i Kenya är direkt bra för klimatet och den gröna omställningen. Men hur ska minskningen räknas i ländernas klimatredovisning?

Är det Danmark som ska räkna de minskade utsläppen i sin CO2-redovisning? Eller Kenya? Och hur garanterar vi att vindkraftverken inte räknas med i båda ländernas redovisning? Och är det ett projekt som behöver stöd? Vindkraftverk är ju en bra affär som ändå byggs runt om i världen. Med svaga regler kommer det finnas stora möjligheter att fuska. Och om vi fuskar blir det omöjligt att nå Parisavtalets mål om att den globala temperaturen inte ska stiga.

Den andra punkten är högprioriterad för de fattigaste länderna. Det handlar om hantering av de allvarligaste konsekvenserna som följer klimatrelaterade katastrofer. Ett tragiskt exempel är cyklonerna Idai och Kenneth som tidigare i år drabbade Moçambique, Malawi och Zimbabwe i södra Afrika. Mycket tyder på att cyklonernas styrka var direkt relaterad till klimatförändringar.

Invånarna i de här länderna har emellertid mycket låga utsläpp av växthusgaser och har därför mycket lite ansvar för den globala uppvärmningen. Likväl är det de fattigaste människorna i de drabbade länderna som har förlorat allt i katastrofen. Det är de som betalar räkningen när länderna ska byggas upp igen. Och det är dyrt.

Länderna har möjlighet att låna pengar från internationella givare. Men även om det är en fin gest kan ett sådant lån leda till en stor skuld, som ska betalas tillbaka med ränta. Det är inte rättvist, och just därför rör det upp starka känslor och hållningar när länderna i Madrid ska diskutera hur de här situationerna ska hanteras. 

Den tredje och sista stora punkten gäller de nationella klimatplanerna. Planerna har ingen stor plats på den formella dagordningen, men kommer alltjämt att bli en avgörande fråga under toppmötet.

Enligt Parisavtalet ska alla länder presentera nya nationella klimatplaner år 2020. Forskarna har dragit slutsatsen att de befintliga planerna inte är tillräckligt ambitiösa och att ambitionen måste öka dramatiskt om de globala målen ska efterlevas. Regeringar över hela världen är medvetna om problematiken, och därför kämpar många länder med att hitta lösningar. Ska det byggas fler vindkraftverk? Bör jordbruket förändras? Eller är det elbilar som är lösningen?

Varje land skriver sin egen klimatplan, och de kommer därför se väldigt olika ut. För många u-länder blir det svårt – kanske rentav omöjligt – att skriva ambitiösa klimatplaner utan stöd i form av klimatpengar och teknologisamarbete. Diskussionen om högre ambitioner i varje land är således direkt kopplad till både de globala målen om att minska utsläppen och till de internationella avtalen om klimatpengar, och det kan snabbt leda till svåra förhandlingar.

Nödvändigt med succé

Klimattoppmötet i Madrid måste bli en succé. Det senaste året har nyheterna varit fulla av tragiska historier om översvämning, torka, värmeböljor och skogsbränder. De blir inte färre de kommande åren och vi behöver därför agera nu. Jag hoppas därför att de tre punkterna kommer att lösas och att länderna kan enas om att öka ambitionen och investera i det internationella samarbetet.