"Det värsta klimattoppmötet sedan Köpenhamn"

Detta års klimattoppmöte har nu satt punkt. Cop25 i Madrid avslutades i söndags eftermiddag, men inte under applåder eller med spirande framtidshopp. Istället kommer årets klimattoppmöte förmodligen att gå till historien som både kaotiskt och präglat av splittring. Faktum är att oenigheterna var så stora att förhandlingarna drog ut på tiden i hela två dygn.

Ett år av demonstrationer

Och detta händer efter ett år där den ena alarmerande forskningsrapporten efter den andra kommit ut. Det är ett år där dystra nyheter har präglat mediebilden och där tiotusentals demonstranter, inte minst de unga, jorden runt har gått ut på gatan för att väcka liv i politikerna.

Men det verkade inte tynga många av de regeringsdelegater som de senaste veckorna samlats i Madrid för att fatta en mängd viktiga beslut om det globala klimatsamarbetet. Tvärtemot har flera delegater agerat som om ingenting var nytt och som om det helt enkelt inte finns något behov av att skruva upp klimatambitionerna. Det är både djupt nedslående och mycket oroande.

Dödläge från dag ett 

Det fanns många viktiga frågor på dagordningen i Madrid och dessvärre hamnade de alla i dödläge från dag ett. Det mest överraskande var nog att det var så svårt att enas om ett gemensamt uttalande som skulle få alla länderna att öka ambitionen. Med tanke på de senaste rapporterna från till exempel FN:s miljöorganisation UNEP skulle man annars kunna tänka sig att det var självklart. Här står det klart och tydligt att det behövs göras riktigt mycket de kommande åren om den globala uppvärmningen ska kunna bromsas. Men de resultaten verkar inte nå bland annat delegationen från Saudiarabien som var så kritisk att det var först under mötets sista timmar man lyckades nå en kompromiss som iallafall ger en generell uppmaning att öka ambitionen.

Oförskämt och dålig stämning   

Dessutom saknades den uppbackning och vilja att stötta utvecklingsländerna som många hade väntat sig. Klimatkatastrofer och inte minst de förluster och skador som särskilt drabbar fattiga och sårbara samhällen är redan en viktig del av klimatdebatten. Med det var långt till en överenskommelse om hur utvecklingsländerna ska stöttas. Många rika länder, som paradoxalt nog också är de största klimatsynderna, under ledning av USA, stretade emot och var direkt oförskämda mot utvecklingsländerna. Det skapade dålig stämning och satte också krokben för andra saker på agendan. 

Brasilien på tvären

För många länder, inklusive EU, var internationell handel med utsläppsrätter en av de avgörande frågorna. I Parisavtalet valde man i början att ta med CO2-handel med argumentet att det skulle bidra till att öka klimatambitionen. Men i Madrid där de konkreta reglerna för CO2-handel skulle skrivas ner ändrade debatten snabbt fokus.

Istället för att höja ambitionsnivån, som är nödvändigt om vi ska undvika våldsamma temperaturökningar, så handlade det plötsligt om att undvika en nedgång. Här var det särskilt Brasilien, med stöd av andra tillväxtländer, som skapade de största problemen. De vill locka investeringar och menar att de hålls tillbaka av strikta regler.  

Demonstrationerna fortsätter

Så var är vi nu? Ja, mötet i Madrid slutade i frustration. Det fattades en del vaga beslut, men alla de svåra frågorna sköts återigen fram till nästa toppmöte. Tills dess är jag rädd för att vi kommer att se ännu fler alarmerande forskningsrapporter och dystra nyhetsinslag. Men vi kommer också fortsätta se stora världsomspännande demonstrationer och ett växande klimatengagemang. Vi får hoppas att regeringarna, när de samlas igen om ett år, har förstått budskapet så att vi äntligen kan skruva upp ambitionen. 


Översatt från danska av Amanda Bergland.