"Ett nedsvärtat klimatrykte tar tid att bli av med"

OPINION. Framgångsrika klimatförhandlingar kräver tillit och förtroende, men de rika länderna har ett nedsvärtat rykte. Det enda sättet att bli av med det är att presentera konkreta resultat som pekar i rätt riktning, skriver Mattias Söderberg, ordförande för klimatarbetet i globala Act Alliance

Klimatdebatten har aldrig tidigare varit så intensiv som den är just nu. Vi befinner oss i en positiv situation i de nordiska länderna där befolkning, organisationer, företag och politiker tävlar om att bli en del av den gröna vågen. Det är bra.

Men när alla länder samlas på klimattoppmöten i FN:s regi är det ändå svårt att komma överens om nödvändiga ambitiösa mål och handlingar. Men varför är det så? För att få svar måste vi titta bakåt i klimathistorien:

Klimatdebatten började inte med att Greta Thunberg satte sig utanför Sveriges riksdag. Klimatdebatten är faktiskt mycket äldre. Den började, om vi håller oss till den politiska debatten, med ett FN-toppmöte i Rio De Janeiro år 1992. I Rio enades världens länder om att klimatförändringarna är ett allvarligt hot som ska hanteras tillsammans. Här underströks vikten av att få igång handling och initiativ snabbast möjligt.

Rios tomma löften

Det var många fina ord i Rio – och många löften. Men om vi tar en titt på efterföljande år blev de fina orden tyvärr inte uppföljda av tillräcklig handling. Därför har det inte gått som man vill och de globala utsläppen har inte minskat, tvärtom ökat.

En stor del av anledningen till det är att många utvecklingsländer upplevt en ekonomisk tillväxt och utveckling och att användningen av gamla teknologier inneburit ökade utsläpp. Just därför talade man redan i Rio – för 27 år sedan – om behovet av att stötta utvecklingsländerna för att säkerställa en mer hållbar tillväxt och utveckling. Det stödet blev det dock inte mycket av.

Tiden gick och världens länder fortsatte att träffas i FN:s regi. Varje gång kunde man fastslå att situationen blivit värre och varje gång kom man överens om att nu ska vi göra något – det är dags att agera. Ändå fortsatte länder, både rika och fattiga, att investera i teknik som ökar utsläppen. Och de rika ländernas klimatstöd till utvecklingsländerna… ja, det var fortfarande svårt att se. Detta trots att man vid den tiden bara tittade på utvecklingsbiståndet och ännu inte på ett specifikt klimatstöd.

Pengalöftet från Köpenhamn

Ett konkret finansieringsmål, direkt relaterat till klimatstöd, började först att ta form på FN-toppmötet i Köpenhamn 2009 då de rika länderna lovade att ge 100 miljarder dollar per år från och med år 2020 – utöver utvecklingsbistånden, ska tilläggas. Pengarna skulle sätta fart på den gröna omställningen och klimatanpassningen i utvecklingsländerna så att de också kunde följa med på den gröna vågen.

Nu närmar sig år 2020 med snabba steg och det är snart dags för uppföljning. Tyvärr ser det återigen ut som att de fina löftena från tidigare FN-toppmöten inte följts upp av handling. De globala utsläppen fortsätter att öka. De rika länderna som har lovat att gå först och minska sina utsläpp snabbt har precis börjat, men de flesta rika länderna ligger långt efter, och sammantaget går det fortfarande åt fel håll. Bara i år väntas utsläppen stiga med 0,6 procent i förhållande till föregående år. Och när det gäller klimatpengarna har det börjat komma en hel del, men de flesta länder tar pengarna från sina redan existerande utvecklingsbistånd och tillför därför inte ”nya” pengar till klimatet. Dessutom blir den största delen av klimatstödet gett som lån – och ska betalas tillbaka med ränta.

Under det pågående klimattoppmötet i Madrid, Cop25, förhandlar länderna igen om hur klimatambitionen kan höjas. Häromdagen tittade man under en session tillbaka på de avtal och löften som har gjorts under åren, och det var nog en del diplomater som blev tvungna att slå ner blicken. Det är väldigt svårt att förklara hur man år efter år inte levererar det man tidigare avtalat.

Hur blir det med löftena i Madrid?

Sett från utvecklingsländernas perspektiv där klimatförändringarna på allvar börjat orsaka problem är det svårt att lita på de rika länderna. Genom tiderna har det varit så många fina ord om grön omställning och klimatstöd, ändå har inte så mycket hänt. Vad är det som gör att vi kan lita på beskeden den här gången? Och är det plötsligt andra länder som vill följa USA och lämna samarbetet?

Förhandlingarna i Madrid är svåra, men extremt viktiga. Om det ska levereras resultat måste det också byggas upp tillit och förtroende. Jag har följt förhandlingarna sedan år 2007 och börjar få förtroende för att politikerna på allvar kommer att göra något. I alla fall när jag talar med politikerna från de nordiska länderna. Det är positivt och nödvändigt. Men de rika länderna har ett nedsvärtat rykte och det behöver man bli av med om det ska skapas tillit. Det enda sättet att göra det på är att presentera konkreta resultat som pekar i rätt riktning.

 

Det är dags för handling nu.

Översatt från danska av Amanda Bergland.

Forrige artikel Vad krävs för att klimattoppmötet i Madrid ska bli en succé? Vad krävs för att klimattoppmötet i Madrid ska bli en succé? Næste artikel "Klokt bjuda in brett när svåra skogsfrågor ska förankras"
  • Rapportera

    Dag Lindgren

    En del är möjligt trots begränsat förtroende

    Det viktiga är att de fossila bränslena fasas ur och att utsläppen minskar. Tillit och förtroende har nog minskat nationellt och mellan länder sedan 1992, det mäste man klara sig utan. Detta trots att jag har ett visst förtroende för de nationella och internationella politikernas goda vilja och intellektuella kapacitet, så räcker det inte för att resultat och efterlevnad skall bli bra. Men man skall inte älta brutna löften alltför mycket och fokusera mer på vad som faktiskt uppfyllts än bristerna. Det minskar ytterligare förtroendet att älta hur dåligt det uppfyllts för mycket och ibland oberättigat.
    Många fattiga länder har fått det mycket bättre, det mest uppenbara fallet är Kina. U-hjälpen kan därför fasas över från fattigdomsbekämpning till klimathjälp för de få länder som (nästan) lever upp till en-procentmålet som Sverige. Men hjälpen skall vara inriktad på låga och fossilfria utsläpp. Elektrifiering med sol och vind. Biobränsle. Färre barn. Minskat resande.