Mellanskog: Skogsstyrelsens gd försöker flytta fokus från sitt ansvar

Nu efterlyser Skogsstyrelsens generaldirektör och regionchef Mellanskogs syn på sektorsansvaret. Miljökonsulten Magnus Nilsson och forskaren Aron Westholm menar i varsin artikel att Mellanskog – eller åtminstone skogsnäringen kollektivt – ska kompensera skogsägare som har nyckelbiotoper i sina skogar.

Vi tar vårt ansvar

Frihet under ansvar – det har varit devisen som format den framgångssaga som det svenska skogsbruket utgör. Med lagar som ger riktning har Sveriges skogsägare haft frihet att välja väg och brukat skogen ambitiöst och långsiktigt. Virkesförrådet har ökat, arbetstillfällen och samhällsnyttiga produkter har skapats och sedan 1990-talet har alltmer skog undantagits från skogsbruk på frivillig väg. Den svenska skogssektorn har utmärkt sig genom att arbeta tillsammans för att nå uppställda mål och lösa problem längs vägen. Mellanskog har bland annat genom rådgivning och utbildning av medlemmar och entreprenörer tagit sitt ansvar i detta arbete.

Gd flyttar fokus

Vi reagerar starkt på att Skogsstyrelsens generaldirektör försöker flytta fokus från sitt ansvar för hur myndighetens agerande drabbar enskilda skogsägare till att peka på sektorsansvaret. 

Mellanskog

Vi reagerar starkt på att Skogsstyrelsens generaldirektör försöker flytta fokus från sitt ansvar för hur myndighetens agerande drabbar enskilda skogsägare till att peka på sektorsansvaret. Politik och nationella mål måste utformas så att enskilda inte drabbas orimligt. Det är en viktig princip för Mellanskog, som representerar familjeskogsbruket med många mindre fastigheter som ofta vårdats ansvarsfullt i generationer. Utifrån hur myndigheterna tillämpar skogspolitiken i dag kommer den enskilde alltför ofta i kläm.

En kontraproduktiv situation

Mellanskogsmedlemmen Birgitta har inte miljöcertifierat sin fastighet. Birgittas familj har vårdat skogen utifrån andra motiv, och tack vare varsamma brukningsmetoder har de naturvärden som i dag finns i skogen utvecklats. Som en konsekvens har Birgitta nu förlorat rådigheten över sin skog och den har förlorat en stor del av sitt ekonomiska värde. Det är inte rimligt att den enskilda drabbas så hårt som Birgitta, och det kan inte motiveras med sektorsansvar.

Tvärtom undergräver den belägenhet som Birgitta hamnat i själva grundvalen för sektorsansvaret, nämligen förtroendet mellan skogssektorns parter. Om skogsägare som tar ett större ansvar än lagen kräver, inte kan räkna med frihet i sitt brukande – vad återstår då av den framgångsrika devis som lett Sverige hit? De enda skogsägare som i dag kan vara säkra på att fritt få bruka sin skog är de som konsekvent säkerställer att inga naturvärden utvecklas – en kontraproduktiv situation.

Staten bör ge ersättning

Familjeskogsbruket – med sina många ägare och många olika mål – är en garant för hållbart skogsbruk med omsorg om både biologisk mångfald och virkesleveranser till gagn för det klimatsmarta samhället. Genom generell hänsyn, miljöcertifiering och familjernas egna prioriteringar avsätts stora arealer för naturvård. När staten, genom sitt agerande, hindrar skogsägare från att bruka sin skog, är det rimligt att staten även erbjuder full ersättning. När staten inte finner motiv för formellt skydd, måste skogsägarens frihet under ansvar gälla.

Skogspolitiken bör fungera så att samhällets mål och skogsägarens drivkrafter sammanfaller och uppmuntras. Mellanskog ser fram emot och vill bidra till en sådan utveckling.