"Skogsbranschen måste börjar ta sitt producentansvar på allvar"

Vill inte veta

För att förstå den här frågan måste vi veta vad nyckelbiotoper är: Områden i skogen som har höga miljövärden och som skogsbranschen själv åtagit sig att skydda. Skälet är att marknaden efterfrågar hållbart producerade träprodukter. Skyddet är en del av en certifiering som visar att virket producerats hållbart och som därför ger högre priser. Det är alltså efterfrågan på miljövänligt producerade skogsråvaror som styr.

De miljövärden som ska skyddas i nyckelbiotopen finns förstås där oavsett om Skogsstyrelsen pekar ut dem. När Mellanskog klagar på att Skogsstyrelsen tar fram kunskapsunderlag om var nyckelbiotoperna finns så visar man bara att man inte vill veta. Man har faktiskt inte tänkt tala om för marknaden att man har nyckelbiotoper.

Magstarkt krav

I sin debattartikel kräver Mellanskog dessutom att markägare ska få ersättning av staten om deras mark pekas ut som nyckelbiotop. Det är ett väldigt magstarkt krav.

Aron Westholm
Doktorand i offentlig rätt, Göteborgs universitet

I sin debattartikel kräver Mellanskog dessutom att markägare ska få ersättning av staten om deras mark pekas ut som nyckelbiotop. Det är ett väldigt magstarkt krav. Det skulle innebära att staten ersätter markägare för att de ska leva upp till sin egen hållbarhetsmärkning som är till för att öka värdet på skogen. Markägare ska alltså ha dubbel ersättning, där både skattebetalarna och konsumenterna ska betala.

Branschen måste ta ansvar

I exemplet med Birgitta, som Mellanskog lyfter upp, menar de att hon drabbas orimligt hårt för att hon har miljövärden på en stor del av sin skogsmark. Det kanske är sant. Men det är inte statens fel att det finns miljövärden i skogen. Om myndigheten inte hade pekat ut nyckelbiotopen så hade värdena funnits där ändå.

Virkesproducenterna, bland annat genom skogsägarföreningarna, har åtagit sig att bedriva ett hållbart skogsbruk och som en del i det inte avverka nyckelbiotoper. Om det är någon som är ansvarig för att Birgitta inte kan avverka sin skog som hon räknat med så är det de centrala skogsägarföreningarna, såsom Mellanskog. Det är också de som bör se till att Birgitta får skälig ersättning. Det har ingenting med staten att göra.

Den enda rimliga lösningen är att branschen själv ser till att markägare som Birgitta inte drabbas orimligt hårt. Det skulle kunna ske genom upprättandet av en fond som ersätter skogsägare som man menar drabbas extra hårt. Så har skett inom vattenkraftsindustrin för att möta hårdare miljökrav, och då rör det sig ändå om krav som följer av lagen, inte frivilliga åtaganden som branschen har gjort för att tjäna mer pengar. Om vi ska kunna uppnå ett hållbart skogsbruk i Sverige (vi är inte nära att nå miljömålet ”levande skogar”) så är det dags att skogsbranschen börjar ta sitt producentansvar på allvar.