Krönika av 
Åsa Plesner

Ilija Batljan är långt ifrån den enda piraten

Det billigaste sättet för kommuner att ha tillgång till de fastigheter de behöver är att äga dem själva. Allt annat är slöseri, skriver Åsa Plesner.

SBB var först och är än så länge störst, men de är inget undantag, snarare en del av ett problematiskt mönster. Det skriver Åsa Plesner. 
SBB var först och är än så länge störst, men de är inget undantag, snarare en del av ett problematiskt mönster. Det skriver Åsa Plesner. Foto: TT/Press/Montage
Åsa Plesner
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

”Upp flyga orden, tanken stilla står”, sa kung Claudius i Hamlet. Det var inte partiledardebatter eller företagsledares utsagor han syftade på, men det passar bra för att beskriva dem med, inte sant? Claudius erkände med sin replik för publiken att han hade förställt sig, att han använt högtflygande ord för att få sin vilja igenom, men att han inte egentligen tänkt igenom saken. Det är lätt att få samma känsla av det politiska offentliga samtalet.

Samhällsfastighetsbolaget SBB affärsidé är att erbjuda långa hyreskontrakt på verksamheter som kommer att behövas under lång tid framöver: äldreboenden, skolor, kommunhus. Samtidigt har bolaget marknadsfört sig som en utdelningsmaskin, en investering som är säkrare och bättre än både börs och bankkonto. Genom att hyra ut till verksamheter som kommunerna har lagkrav på sig att bedriva, så låser man in ju intäkterna för evigt.

Vem var det som sålde?

Det här upplägget blir dyrare för kommunerna jämfört med om de själva äger sina hus. SBB vill ju ha vinst (så att det finns något att dela ut), och dessutom har kommunerna tillgång till billigare lån än vad företag har.

Vem var det som sålde?

Nu när räntorna stigit rejält, balanserar SBB på randen till total kollaps. Bolaget är till salu, helt eller delvis. Alla är plötsligt överens om att det var en dålig affär för kommuner att sälja sina hus till dem, hyra tillbaka dem, och nu stå i den prekära situationen att inte alls kunna styra vem som kommer att förvalta äldreboenden, skolor och kommunhus. Ändå har samhällsfastigheter för 100 miljarder hamnat i SBB:s ägo. Hoppsan! Det bara hände? Vem var det som sålde?

Ja, kung Claudius var någonting på spåren. Nu är varken han eller Shakespeare här och kan försvara sig, men jag skulle vilja påpeka att även det omvända gäller: Tankar som inte kan kläs i ord kommer inte heller någonvart.

Allmänintresset förlorar, politiskt-ekonomiskt initierade tjänar.

SBB var först och är än så länge störst, men de är inget undantag, snarare en del av ett problematiskt mönster. Men vi har saknat ord för att beskriva vad det egentliga problemet är och har därför fastnat i en stillastående tanke mitt i det brusande nyhetsflödet: Att det skulle vara just Ilija Batljan, fd S-politiker, som är ovanligt cynisk eller klandervärd.

I vår nya bok De gränslösa tecknar Marcus Larsson och jag konturerna av landskapet där SBB ingår. Känner du till Hemsö? Nej? Det är ett samhällsfastighetsbolag det med, som äger hus för 85 miljarder kronor. Som styrelseordförande har de en före detta finansminister, Pär Nuder (S). Och Sehlhall, känner du till dem? Inte det? En betydligt mindre, men snabbt växande spelare på samhällsfastighetsmarknaden, som tredubblat sitt bestånd de senaste tre åren. Som styrelseordförande hittar vi ännu en före detta finansminister, nämligen Anders Borg (M).

Hur ska vi prata om det?

Fastigheter som samhället kommer att behöva under överskådlig tid säljs, trots att det är dyrare att hyra än att köpa. I toppen för bolagen som tjänar pengar sitter före detta politiker. Allmänintresset förlorar, politiskt-ekonomiskt initierade tjänar. Hur ska vi kunna prata om det?

Tankar som inte kan kläs i ord kommer inte någonvart. Men det finns ett ord för det här. Redan 1971 myntade ekonomen George Stigler begreppet ”regulatory capture”, ett begrepp som nu dyker upp i 34 500 forskningsartiklar på Google Scholar. Men det är en tungvrickare utan någon svensk översättning, hittills, och har bara omnämnts 19 gånger i svensk media de senaste 10 åren.

Jag föreslår att vi kallar det för styrningskapning, eftersom det är vad det handlar om: styrning och regler kapas av en grupp aktörer som har lättare att böja politiken i sin riktning än vad allmänintresset har. Fastigheter för hundratals miljarder, som vi ägt gemensamt, är nu uppbundna i hyreskontrakt till högre kostnad. Ilija Batljan var först ut, men han är långt ifrån den enda piraten.

Om vi inte ser och hanterar det återkommande mönstret, är vi lika stora hycklare som kung Claudius. Det billigaste sättet för kommuner att ha tillgång till de fastigheter de behöver är att äga dem själva. Allt annat är slöseri.

Nämnda personer

Anders Borg

Senior advisor Rud Pedersen
Statskunskap, ekonomisk historia och filosofi (Uppsala uni., 1991), nationalekonomi (Stockholms uni., 2000)

Pär Nuder

Senior counselor Albright Stonebridge Group, ordförande Swedish-Estonian cooperation foundation
jur. kand. (Stockholms uni.)

Marcus Larsson

Grundare tankesmedjan Balans, skoldebattör
Lärare

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00