Vill regeringen osynliggöra mäns våld mot kvinnor?

Runt om i världen utsätts kvinnor och flickor för mäns våld. Våra kroppar misshandlas, våldtas och könsstympas. Vi blir förtryckta, hotade och trakasserade. Även i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, är det våld som drabbar kvinnor för att de är kvinnor utbrett.

Ibland är det svårt att se de framsteg som gjorts. I Sverige är toleransen lägre och anmälningsgraden högre för vålds- och sexualbrott jämfört med i många andra länder. Här finns banbrytande kvinnofrids- och sexköpslagar. Sedan 40 år tillbaka finns kunskap om våldets mekanismer som arbetats fram genom forskning och av kvinnorörelsen inklusive landets kvinno-och tjejjourer.

Grunden i arbetet är vetskapen att det våld som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor, skiljer sig från andra former av våld, vilket kommer till uttryck i det jämställdhetspolitiska delmålet som säger att ”mäns våld mot kvinnor ska upphöra”. Målet tydliggör att det är kvinnor som utsätts och att våldshandlingarna begås av män, vilket gör det möjligt att förebygga och bekämpa våldet och ge stöd till våldsutsatta.

Den jämställdhetspolitiska utredningen från 2005 som tog fram målet byggde vidare på den proposition som presenterats av regeringen Bildt 1994 där våld för första gången lyftes som ett jämställdhetsproblem. Denna syn på våld har alla regeringar oavsett färg ställt sig bakom, fram tills nu.

Jämställdhetsproblemen osynliggörs

Av direktiven till den utredning som tillsatts framgår att regeringen anser att målet borde bli tydligare och mer inkluderande, vilket inte kan tolkas som annat än att det ska göras könsblint. Tillsättande av utredningen är en del av en större backlash inom politik, förvaltning och praktiskt arbete där könade ord som ”kvinnor” och ”mammor” ersätts med könsblinda formuleringar som ”personer”, ”livmoderbärare” eller ”menstruerare”. Följden blir att vi kvinnor, våra livsvillkor och viktiga jämställdhetsproblem osynliggörs. När det gäller våldet osynliggörs också förövaren och mäns ansvar.

Målet om mäns våld mot kvinnor ska upphöra är redan inkluderande, eftersom det omfattar en mängd olika former av våld så som sexuella trakasserier, prostitution och hedersrelaterat våld- och förtryck som inte ingår i det exkluderande begreppet ”våld i nära relationer”. Det vill säga våld som även lesbiska, bisexuella och transkvinnor utsätts för. Det är detta våld, som riktas mot kvinnor för att de är kvinnor, som jämställdhetspolitiken gjort till sin prioritet.

Behåll målen i sin nuvarande form

Och det är denna prioritering, att ta sikte på detta våld och inget annat, som ger målet dess skärpa. Snarare är begreppet ”våld i nära relationer” mer exkluderande eftersom det endast avser våld i relationer.

Vi menar, likt den senaste jämställdhetspolitiska utredningen från 2016, att målet bör behållas i sin nuvarande form. Våld i samkönade relationer, liksom andra former av våld i samhället, förtjänar egna strategier och kan inte användas som förevändning för att nedmontera jämställdhetspolitiken. I stället för att rasera grunden som politiken mot våld vilar på bör jämställdhetsminister Paulina Brandberg ägna sig åt att utveckla det i många avseenden framgångsrika arbetet så att målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra kan uppnås.