Vi har blivit vår egen religion

Världens mest sekulariserade land går till val den 21 september. Det är då Svenska kyrkans 4,7 miljoner röstberättigade medlemmar väljer vilka som ska förvalta det andliga och kulturhistoriska arvet i Sveriges i särklass största medlemsorganisation.

En anomali kan man tycka, tills man studerar svensken lite närmare. World Values Survey placerar förvisso Sverige längst upp på sekulariseringsskalan och längst ut på självförverkligandeskalan. Det gör oss lika extrema som Qatar är religiöst och Egypten är hierarkisk i samma mätning. Sverige är landet där religion spelar allra minst roll i människors liv.

Sverige: världens mest extrema land

Trots vår unika sekularisering ser svensken sig som normativ och rationell. Vår gudsföraktande hållning försvaras inte sällan med passionerad glöd, särskilt när vi jämför oss med länder och kulturer där religionen är central. Då slänger vi oss gärna med uttryck som extremist, fundamentalist och hjärntvättad. Det gör vi alltså utifrån att vi är världens mest extrema land. Det är inte lite kaxigt att avfärda 99,87 procent av världens befolkning – de som inte är svenskar – med att de har fel.

Det är inte lite kaxigt att avfärda 99,87 procent av världens befolkning

Låt oss gräva lite mer i svenskarnas ateism. Den är nämligen inte alls så solid som man kan förledas tro av World Values Survey (som för övrigt har sitt säte i Stockholm). Under två decennier har Gallup undersökt människors religiositet och då framträder en något annan bild.

Sverige är även här på delad förstaplats med Estland vad gäller påståendet ”Jag är inte en religiös person” (59 procent), men hamnar först på sjätte plats i påståendet ”Jag är en övertygad ateist”. Endast 17 procent kallar sig ateister, så den stora frågan är: vad tror svensken på om hen inte tror på Gud?

För lika osannolikt som att just svensken klurat ut hur allting egentligen ligger till, lika sannolikt är det att det andliga och själsliga tomrummet som avsaknaden av en gudstro medför, fylls med något annat.

Vår nya religion

Som teologen William T. Cavanaugh påpekat handlar sekulariseringen i själva verket om att vi bytt objekt för vår tillbedjan – från Gud till nation och kultur. I stället för att åberopa en gudomlig rätt, som i Afghanistan eller Saudiarabien, lyfts svensk kultur, svenska värderingar och svensken i sig nu fram som en (gudomlig) måttstock att förhålla sig till och följa. Vi inbillar oss att vi slängt Gud på soptippen när vi i själva verket bara bytt ut vad vi dyrkar. Och det till en gäckande, omöjlig att fånga, bild av oss själva.

Vi inbillar oss att vi slängt Gud på soptippen när vi i själva verket bara bytt ut vad vi dyrkar

Vi har blivit vår egen religion. Vi likriktar, tillrättalägger och skriver predikningar om svensk värdegrund, gemenskap och svenskhet, vilket lett till att vi infört en ny sorts kätteri. Den som inte passar in i församlingen betraktas som avvikande, samhällsfarlig och främmande.

Vårt djupt rotade mänskliga behov av tillhörighet, identitet och sammanhang tar sig nationalistiska uttryck och frågan är hur långt vi tillåter det att gå i vår jakt efter djupare mening. Cavanaugh kallar fenomenet för ”förförisk avgudadyrkan” (splendid idolatry).

Vad är det vi längtar efter?

Kyrkovalet berör inte enbart Svenska kyrkans 5,4 miljoner medlemmar. Hur gärna vi vill kasta av oss religionens ok är den sammanvävd med historien om Sverige och en del av den svenska folksjälen. Samma folksjäl som vi nu upphöjt till religion.

Vi borde kanske fokusera mindre på vad vi vill ha ut av Svenska kyrkan och mer på vad det är vi egentligen längtar efter att tro på. För att tro på Gud kan visa sig vara mycket mindre extremt och mycket mer rationellt än vi vill kännas vid. Skulle man söka de mest neutrala länderna på World Values Survey prickar Thailand, Singapore och Chile närmast mittlinjen. Och Indien, där 82 procent av befolkningen ser sig som religiösa.