Valet mellan despoti och demokrati blir vår tids största utmaning

Efter att USA gett sig i kast med att angripa andra länder på löpande band, somliga retoriskt, andra i praktiken – färskt i minnet är ännu hoten mot Grönland – har en debatt om huruvida USA brutit mot den regelbaserade världsordningen rasat friskt.

Vissa går så långt att hävda att världsordningen inte ens finns, att det varit en chimär och låtsaslek alltihop. Som om avtal länder emellan inte existerar eller betyder något, som om de är hjärnspöken hos blinda idealister och drömmare. 

Stockholmssyndrom i världspolitiken

Är det detta som är vår tids Trumpframkallade guldålder? Står dessa auktoritära ingrepp mot den frihetliga världsordningen verkligen över kritik?

En del av invändningarna som görs hörda kan närmast tolkas som utslag av ett slags intellektuellt Stockholmssyndrom. Bäst att stå med den synligt starkare och därmed minska risken att själv bli föremål för attack. Vilket påminner om hur undfallenhet för Rysslands agerande kan se ut.

Tillräckligt många ”man gör det som krävs i stunden” blir snart synonymt med att djungelns lag trumfar din lagbok

”Putin är inte Hitler” resonerar ”realisten”. ”Trump är bara affärsman och krass maktspelare som ska matcha andra hårdingar som Xi och Putin” säger världsordningsförnekaren. Om vi bara inte hade ”expanderat Nato” eller ”om vi bara ”Trumpviskat” mer effektivt”, och så vidare, så skulle vi inte vara i den här situationen.

Tillräckligt många ”man gör det som krävs i stunden” blir snart synonymt med att djungelns lag trumfar din lagbok.

Trump sätter världen ur balans

Faktum är att om Trump inte blivit president en andra gång så hade vi med hög sannolikhet inte behövt förhålla oss till ett USA som i utrikespolitiken hotar att ta kontroll över en allierad och vänligt inställd demokratisk samarbetspartner. Eller i dess inrikespolitik bevittna en politisk ledning som svartmålar eftermälet till en ihjälskjuten civil kvinna, och utan utredning tar ställning i ansvarsfrågan kring dödandet av en protesterande man.

Utöver dessa händelser finns en lång rad andra omständigheter och ageranden vilka inte ryms i denna text – men som den rimliga omvärlden i stort ser – som är extraordinärt problematiska och förändrar vår syn på inte bara USA, men även oss själva.

Sättet som information och sanning behandlas är kanske det allra mest alarmerande. För utan en bottenplatta där fakta är fakta och erkänns som just det i traditionell mening, är det civiliserade samhället inte särskilt levande.

Väljer vi eftergivenhet eller principfasthet?

Nu står vi andra inför ett val, antingen att jamsa med och också börja kasta förhandlingar och överenskommelser, internationell rätt och samarbeten överbord. Att låtsas som att det är en verklighet som inte behövs längre eller värd ansträngningen att försvara. Att söka skydd bakom en ny slags despoti, en hybrid av demokrati och auktoritär regim.

Pålitlighet är en valuta som länge tjänat demokratier väl och som banat framgång

Eller så kan vi välja att slå vakt och utveckla det som västvärldens samhällen länge vilat på: demokrati, rättspraxis och erkännande av bland annat just en världsordning. En ordning som måhända inte efterlevs så stringent som vore önskvärt, som inte heller är perfekt i sin utformning, men som ändå guidar de flesta demokratier och även håller andra stater stundtals i schack på grund av just demokratins tilltro till densamma.

Gör vi det kraftfullt nog så ökar vi möjligheterna för att fler kan stå upp för detta, också i USA.

Sanningen som motvikt 

Det omvända, att simma i den ytligt sett starkares ström och överge det som är rätt för oss snabbt mycket närmare avvecklingen av det värdiga och civiliserade. Mot avgrunden.

Låt oss inte delta i loppet om vem som är snabbast dit utan i stället envist, hur abstrakt och futtigt det än kan tyckas i stunden, söka och ständigt vårda sanningen, och göra just det till början på en riktig guldålder.

Gör vi det så kommer det förhoppningsvis till sist bli väldigt kostsamt för USA att stå utanför den gemenskap och utveckling som tillit skapar i den fria världen. Pålitlighet är en valuta som länge tjänat demokratier väl och som banat framgång för alla de frukter som de som saknar sanningssökandet avundas.

Europa måste stå enat när tilliten rubbas

Europa, Norden i synnerhet, ska naturligtvis prata mer offensivt och direkt med USA och underhålla och utveckla alla konstruktiva kanaler för dialog. Men vi ska allra främst samla oss sinsemellan och växla upp snabbt i vår egen förståelse av vad som är prioriterat för oss och för den större fria världen.

Utan den samlingen så riskerar vi hamna antingen i farozonen för fortsatt hybridkrig från Ryssland, och även Kina, alternativt i klorna på andra ledare vars intresse för Grönland inte är synonymt med stabilitet på det sätt vi identifierar som stabilt.

Även i djungelns värld hamnar den opålitliga förr eller senare i underläge

Med USA:s rörelse mot tillitsstupet framstår nu tvärtom stater med längre och djupare övertygelser om ofrihetens fördelar som relativt mer stabila i sin kursriktning och som tilltalande partners för andra.

Och när inte ens de som ska bära upp den förlorade demokratins förväntade nya framgångar – det vill säga andra i grunden opålitliga stater och aktörer – kan lita på en, kan det hända att trycket till slut blir för stort även för den nuvarande amerikanska linjen.

Ty även i djungelns värld hamnar den opålitliga förr eller senare i underläge.