Molnen hopar sig över Tidö slott

Det har hänt mycket i svensk politik sedan Tidöavtalet skrevs under.

Sverige har gått med i Nato. Jimmie Åkesson har gift sig. Liberalerna har återigen börjat bråka och Ebba Busch har kämpat på med kärnkraften.

Men det har också hänt mycket sakpolitiskt, det har man inte minst kunnat se på antalet presskonferenser som justitieminister Gunnar Strömmer har haft. Sammanlagt innehöll Tidöavtalet närmare 200 politiska förslag av varierande tyngd och storlek.

Själva sa regeringen redan för ett år sedan att man påbörjat eller genomfört 96 procent av punkterna i Tidöavtalet, vilket man själva framhåller som en stor succé.

Så kanske det är, det beror på vem man frågar, fortfarande återstår en del känsliga frågor för partierna att komma överens om.

Nu vill Jimmie Åkesson tänka om

Men med ett år kvar av mandatperioden hopar sig molnen igen över både Tidö slott och Rosenbad.

När Tidöavtalet skrev under fanns det ett par grundläggande förutsättningar som inte längre gäller. Den ena är att Sverigedemokraterna inte krävde att få sitta i regering. Det fick som följd att Liberalerna kunde hålla sin internt viktiga röda linje, den om att man inte tänkte släppa fram en regering som SD ingår i.

Tidöavtalet var lika mycket ett verktyg som ett sakpolitiskt dokument. Det visade inte bara att partierna kunde komma överens, utan också att det fanns ett ramverk för samarbetet. Folk i de olika partierna har kunnat lära känna varandra, partiledarna också.

Men nu vill Jimmie Åkesson sitta i en regering.

Kronisk liberal vånda

På andra sidan Tidöavtalet har Liberalerna ställt till det för sig igen. När Simona Mohamsson tillträdde i somras sa hon att partiet återigen skulle ompröva sitt förhållningssätt till att släppa fram sverigedemokratiska ministrar. Den omprövningen är nu färdig och partistyrelsen kom fram till att partiet ska tänka precis så som man gjort förut.

Budgetsamarbeten går bra, det går till och med bra att ha sverigedemokratiska tjänstemän på Regeringskansliet, men det är inte rimligt att ha med SD i regeringen. Lösningen, menar Mohamsson, är därför att fortsätta precis som nu med SD i budgetunderlaget men utanför regeringen.

Så har i alla fall partistyrelsen bestämt sig för att driva frågan framåt. Formellt är den inte färdigutredd förrän på landsmötet senare i höst, men hittills har kritikerna till vägvalet varit tysta.

Ett parti vill si.

Det andra partiet vill så.

I mitten står Ulf Kristersson som bara vill regera vidare.

Det kommer fortsätta ända till valnatten

Regeringsfrågan är inte bara intressant för Tidöpartierna, det finns massor av oklarheter på andra sidan blockgränsen också. Varken Magdalena Andersson eller Anna-Karin Hatt verkar till exempel vilja erkänna blockgränsen överhuvudtaget (trots att samtliga övriga partier har bekänt färg). Men Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och inte minst Simona Mohamsson kommer att dras med den här typen av frågor hela vägen fram till valnatten.

Se bara på Centerpartiet. Anna-Karin Hatt är den tredje raka partiledaren som hunnit tröttna på frågan.

Är då den liberala drömmen om ett nytt Tidösamarbete sannolik? Det stämmer att partierna är överens om många delar av sakpolitiken, men positionerna är än mer låsta nu än för tre år sedan.

En nytt Tidösamarbete skulle förutsätta att Jimmie Åkesson ger sig. Varför skulle han göra det om hans parti återigen är störst på högersidan?

Tidöavtalet har firats som en succé från högersidan av politiken, även om det inte synts i opinionen. Partierna hoppas nu att sista året och den stora valårsbudgeten ska få väljarna att tänka mer på att saker blir bättre för dem än på vem som ska styra med vem efter nästa val.

Men faktum kvarstår: just nu sitter två av fyra partier och är diametralt oense om vägen framåt för samarbetet. För att överbrygga den problematiken krävs antagligen mer än en härlig slottsweekend med goda partiledares sällskap.

Läs fler analyser från Anton Säll, till exempel: För guds skull, gör något åt budgetpresentationerna