Timbro: Det är dags att skrota försvarsberedningen

En ny försvarsberedning har inlett sitt arbete. Förra veckan samlades företrädare från samtliga riksdagspartier till ett första sammanträde, och uppgiften är diger. Det senaste försvarsbeslutets nya och historiskt stora ekonomiska ramar – 300 miljarder kronor i särskild försvarsupplåning fram till 2030 – ska nu fyllas med innehåll.

Från regeringens sida har det låtit som en självklarhet att kalla in beredningen, men metoden är i sig anmärkningsvärd.

Att en liten grupp parlamentariker, högre militärer och tjänstemän stänger in sig i ett förhandlingsrum och i praktiken utarbetar och kohandlar om satsningar i den storleksordningen är ovanligt.

En udda modell i västvärlden

Inget annat land i västvärlden har en modell där man på ett politikområde lägger rollerna som regering och opposition – ansvarig och granskande – åt sidan och strävar efter enighet i en sluten process.

Den politik som tidigare beredningar har levererat har dessutom i flera avseenden visat sig vara misslyckad, och det finns goda skäl att ompröva systemet.

Det återkommande argumentet för en särskild beslutsstruktur för stora försvarsbeslut är att den skulle vara en förutsättning för långsiktighet. Det argumentet håller dock inte.

Långsiktighet utan debatt?

För det första har många politikområden långa ledtider. Sjukvård, infrastruktur och straffrätt är bara några exempel där beslutens effekter sträcker sig över årtionden – utan att vi därför lägger den offentliga debatten åt sidan.

För det andra har resultatet i regel blivit det motsatta. Den som går igenom det senaste kvartsseklets rapporter från försvarsberedningen möter analyser som i efterhand visat sig vara allt annat än hållbara. Den snabba nedrustningen, omstöpningen till insatsförsvar och hanteringen av värnplikten visade sig alla vara misstag.

Jämför man med våra grannländer framstår svensk politik som ryckigare och mer extrem – inte mer långsiktig. Beredningen är en del av problemet. I efterhand är det uppenbart att det som hade behövts var motvikter och kritik, snarare än konsensus.

Brist på insyn och ansvar

Vid sidan av den uteblivna långsiktigheten talar också grundläggande demokratiska principer för ett öppnare beslutsfattande. Även om viss sekretess krävs i frågor om nationell säkerhet leder beredningsmodellen till att debatten blir begränsad och sämre informerad än nödvändigt. Att allmänhetens insyn och möjligheter att ta del av olika förslag är så svaga är ett uppenbart problem.

I en tid av snabb förändring, stora investeringar och nya förutsättningar behöver vi nytänkande och öppen debatt

En annan konsekvens är bristen på ansvarsutkrävande. Många tycks i dag vara överens om att försvarspolitiken under de senaste två decennierna har varit misslyckad. Men eftersom alla partier varit med och fattat besluten kan ingen hållas ansvarig.

Konsensus till varje pris 

Modellen motverkar också det nytänkande som är så viktigt för försvarets utveckling. Företrädare i beredningen som för fram avvikande perspektiv riskerar att stämplas som bråkmakare, och kravet på kompromisser i varje detalj skapar en politik byggd på minsta gemensamma nämnare, där nya idéer slipas ned.

I praktiken ger Försvarsberedningen ett begränsat antal insiders oproportionerligt stort inflytande, samtidigt som kunniga personer utanför kretsen stängs ute från debatten.

Dags att skrota Försvarsberedningen

Tanken på en försvarsberedning passar det svenska lynnet. Men det är en udda lösning. Våra grannländer har inte samma system, och det har inte stärkt Sveriges säkerhet – snarare tvärtom.

I en tid av snabb förändring, stora investeringar och nya förutsättningar behöver vi nytänkande och öppen debatt. Även försvarspolitik är politik.

Det är dags att skrota försvarsberedningen.