Timbro: Äntligen slopas skadlig straffskatt

De flesta har säkert bekantat sig med ankteoremet, som beskriver hur en enkel observation ofta är nog för att fastställa vad något faktiskt är:

”If it walks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck”.

Detta är ofta tillämpligt i politiken, och sällan mer så än när det kommer till värnskatten. Denna olyckliga extra skatt på månadslöner över 59 000 kronor ska nu äntligen avskaffas genom Januariavtalet. Åtgärden har dock skapat stor förstämning inom främst socialdemokratin, som motiverat den med att de skatteintäkter värnskatten medför är nödvändiga för att kunna trygga vård, skola och omsorg när demografi och lågkonjunktur pressar på.

Kulturrevolution

I sin grund är konflikten om värnskatten förstås främst ideologisk, inte ekonomisk. Därför ska Liberalerna ha en eloge för att de äntligen brutit sig ur narrativet om galopperande ojämlikhet, som skrämt borgerligheten till passivitet i frågan i åratal. Det är inte en dag för tidigt. Här finns nämligen alla skäl för självförtroende.

Karin Svanborg-Sjövall
Vd, Timbro

Detta resonemang är en ren anka. Huvudmotivet för att behålla en skadlig straffskatt på utbildning och arbete är fördelningspolitisk, inte statsfiskal. Och då de sakliga argumenten för värnskatten har aldrig varit goda, blir argumenten mot dess avskaffande därefter. 

Längst gick kanske finansminister Magdalena Andersson i en riksdagsdebatt när hon utmålade hänvisningar till den så kallade Lafferkurvan – en väl etablerad ekonomisk teori om att det finns en punkt när ett skatteuttag blir så högt att det faktiskt leder till minskade skatteintäkter – till något som enbart ”högerextrema republikaner” ägnar sig åt. Om det stämmer måste en veritabel kulturrevolution ha ägt rum på Anderssons eget finansdepartement. I en omtalad promemoria kom nämligen hennes egna tjänstemän fram till att slopandet av värnskatten sannolikt var självfinansierande.

Fortsatt höga skatter

I sin grund är konflikten om värnskatten förstås främst ideologisk, inte ekonomisk. Därför ska Liberalerna ha en eloge för att de äntligen brutit sig ur narrativet om galopperande ojämlikhet, som skrämt borgerligheten till passivitet i frågan i åratal. Det är inte en dag för tidigt. Här finns nämligen alla skäl för självförtroende.

Avskaffa statliga inkomstskatten

För det första träffar värnskatten i dag breda akademikergrupper, som läkare, rektorer och jurister. Kombinationen av världens högsta marginalskatter och OECD:s lägsta utbildningspremie borde vara oacceptabel för alla med ett frihetligt sinne för rättvisa.

För det andra kommer Sverige även efter värnskattens avskaffande fortsatt ha en av världens högsta effektiva marginalskatter, från svindlande 75 procent till 73 procent. Nästa steg för en borgerlighet som värdesätter flit, kunskap och entreprenörskap borde därför vara att avskaffa den statliga inkomstskatten.

Konfiskatorisk nivå

De allra flesta lever av, inte för, sina jobb. Att människors beteenden påverkas av incitament, exempelvis när de ska fatta ett beslut om att jobba över eller ta ett mer krävande arbete, är väl etablerad kunskap inom ekonomkåren. Detta måste ett väl utformat skattesystem ta hänsyn till.  

Och för att nå denna slutsats, att arbetslusten minskar när marginalskatterna når konfiskatoriska nivåer, behöver man faktiskt inte vara ekonom. Det räcker med en enkel, okulär besiktning av verkligheten.