Tidigare SOK-topp: Sveriges idrottspolitik är förlegad

I Italien är vinter-OS snart slut. Vi gläds åt svenskarnas fantastiska prestationer. Detta OS hade hamnat i Sverige om vi hade levererat de garantier för spelens genomförande som IOK krävde. Ett rimligt krav som vi tyvärr inte kunde uppfylla.

Elitidrotten på väg åt fel håll

Vänder vi i stället blicken mot Sverige händer inte mycket inom idrottspolitiken, trots alla rapporter och utredningar som visar att Sverige är på fel väg med elitidrotten: Verksamhetsrapport Elitidrott 2030, danska Idrottens analysinstituts utvärdering av det svenska elitidrottssystemet och Centrum för idrottsforsknings antologi ”Svensk elitidrott vid ett vägskäl”.

Fortfarande gäller den snart 17 år gamla idrottspolitiken. Det har inte spelat någon roll vilken regering som styrt. Idrottspolitiken har legat fast:

”Mål och syfte med statsbidraget till idrotten är att ge möjligheter för alla i Sverige att motionera och idrotta, att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge alla i Sverige positiva upplevelser av idrott som underhållning. Stöd till barn och ungdomar ska lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.”

Varför lägger idrottsministern tid och pengar på att resa till OS när framgångar vid OS inte är en del av idrottspolitiken? Det enda som skrivs om idrottens kärna – tävling och prestation – är ”Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft”.

Tydliga intressekonflikter

Vi skulle alltså kunna stanna hemma från OS utan att detta skulle strida mot idrottspolitiken. Och om vi åker spelar det ingen roll hur det går. En sådan idrottspolitik är inte vad svenska folket vill ha.

Riksidrottsförbundet (RF) fördelar statens stöd till idrotten. I stället för att ta initiativ till en diskussion om nya mål och en omfördelning av statens stöd argumenterar RF för att staten ska tillföra mer pengar till idrotten. Men varför skulle staten lägga mer pengar på elitidrott när elitidrotten inte omfattas av statens mål?

De utspel som Sveriges olympiska kommitté (SOK) och Sveriges paralympiska kommitté (SPK) gör handlar inte heller om en omfördelning av statens stöd. Det framstår som viktigare för RF, SOK och SPK att visa att man är överens än att hitta lösningar på de problem som svensk elitidrott står inför.

När den icke-kommersiella idrotten riskerar att dö går Sverige miste om möjligheten att ta medaljer i många olika idrotter och grenar vid OS

Dagens fördelning av stödet passar förbund med hög egenfinansiering genom kommersiella intäkter samt förbund som saknar tävlingar på högsta nivå. Makten över RF-stämman och Riksidrottsstyrelsen ligger hos dessa förbund. RF:s agerande styrs därför av vad som är bäst för dessa förbund och inte av nödvändiga reformer. Sådana intressekonflikter accepteras inte vid myndighetsutövning inom andra områden och kan naturligtvis inte heller accepteras när det gäller statligt stöd till idrotten.

De redan starka stärks

Den icke-kommersiella idrotten, med ideell verksamhet vars elitidrottare fortfarande är amatörer som behöver utbilda sig och skaffa vanliga jobb, tappar kraft när politiken utformas för att stärka de redan starka. När den icke-kommersiella idrotten riskerar att dö går Sverige miste om möjligheten att ta medaljer i många olika idrotter och grenar vid OS.

Jag menar att Sverige behöver en ny idrottspolitik som inkluderar syfte och mål för elitidrotten – framgångar på OS bör vara ett mål. Grundläggande förvaltningsrättsliga principer ska respekteras även när det gäller statligt stöd till idrotten – dagens intressekonflikter är skadliga.