Tandläkarutbildningen är för splittrad

Svensk tandläkarutbildning leder till en och samma legitimation. Trots det är vägen dit olika beroende på om du studerar i Malmö, Göteborg, Stockholm eller Umeå. För studenterna är detta inte en detaljfråga – utan en fråga om likvärdighet och rörlighet.

Examen utformas på olika sätt

Alla fyra lärosäten följer samma nationella examensordning. Utbildningen är fem år lång, statligt reglerad och anpassad till europeiska direktiv. Samtidigt har universiteten stor frihet att själva bestämma hur programmet ska struktureras. Det är här skillnaderna uppstår.

Ett tydligt exempel är hur examen utformas. Vissa lärosäten integrerar en tydlig masterexamen i programmet, medan andra fokuserar på tandläkarexamen med ett självständigt arbete på 30 högskolepoäng utan separat masterbenämning. Formellt uppfyller alla kraven – men den akademiska slutprodukten presenteras på olika sätt. Detta kan få betydelse i internationella och akademiska sammanhang.

Skillnaderna gäller också pedagogiken. Vissa program är uppbyggda kring integrerade teman som löper genom hela utbildningen, där basmedicin, klinik och vetenskap vävs samman. Andra har en mer traditionell progression med tydlig uppdelning mellan grund- och avancerad nivå. På vissa håll är kurser strikt bundna i en fast ordning, medan andra har en mer integrerad struktur.

Svårt att byta lärosäte

Även kliniska moment skiljer sig. Ett exempel är utbildningen för panoramaröntgen, som ges olika tidigt – eller i vissa fall inte alls – beroende på lärosäte. Sådana variationer kan vara pedagogiskt motiverade. Problemet uppstår när de påverkar studenters möjligheter.

Den mest konkreta konsekvensen rör möjligheten att byta lärosäte. I praktiken är det mycket svårt. Antagning sker nästan alltid enbart till termin ett. Platser på högre terminer är sällsynta, och tillgodoräknande prövas först efter antagning. Studenter som byter lärosäte kan behöva läsa om terminer för att passa in i den nya strukturen.

Större strukturell kompatibilitet skulle underlätta lärosätesbyte, förenkla tillgodoräknande och skapa tydligare akademisk positionering – både nationellt och internationellt

Det innebär att en student som har tagit studieuppehåll eller behövt flytta av personliga skäl riskerar att förlora tid – inte på grund av bristande kunskap utan strukturella skillnader. Rörligheten inom en nationellt reglerad utbildning blir därmed begränsad.

Internationalisering är ett annat område där skillnaderna märks. Vissa lärosäten har tydligt etablerade utbytesavtal och kurser med internationellt fokus. Andra erbjuder möjligheter mer beroende av individuella kontakter eller val av examensarbete. Även här är ambitionen densamma, men den praktiska tillgängligheten varierar.

Bristande rättssäkerhet för studenter

Frågan handlar därför inte enbart om masterexamen, panoramakörkort eller utbyten. Det handlar om hur en professionsutbildning med gemensam legitimation bör organiseras. En nationell samordning betyder inte att alla ska undervisa på exakt samma sätt. Pedagogisk frihet och lokala profiler är värdefulla.

Större strukturell kompatibilitet skulle underlätta lärosätesbyte, förenkla tillgodoräknande och skapa tydligare akademisk positionering – både nationellt och internationellt. För studenter skulle det innebära ökad rättssäkerhet och verklig rörlighet. För universiteten skulle administrationen förenklas och samarbeten stärkas. För arbetsgivare och kliniker skulle det skapa större förutsägbarhet kring nyexaminerades kompetens.

Studenternas önskan om enhetlighet är inte kritik mot enskilda lärosäten. Det är ett uttryck för att systemet upplevs fragmenterat. Om legitimationen är gemensam – borde då inte strukturen vara mer harmoniserad? Det är dags för en nationell dialog om hur tandläkarutbildningen kan bli mer sammanhållen, transparent och rörlig.