Sveriges VA-system står inför en systemkris

Vi som arbetar i vatten- och miljösektorn vet att stora delar av Sveriges vatteninfrastruktur är föråldrad. Klimatförändringar, föroreningar och växande befolkningar kommer att pressa systemet ytterligare. Tekniska lösningar finns, men först måste vi skapa en vilja till förändring hos kommunala politiker.

Vatten tas för givet

Vi har länge tagit vatten för givet. Men sanningen är att vi står inför en systemkris. Stora delar av VA-nätet byggdes på 1950-60-talet och börjar nå sitt bäst-före-datum. Enligt Svenskt Vatten har Sverige i dag en årligt återkommande underinvestering på infrastruktur för vatten och avlopp på cirka 10 miljarder kronor.

Förra veckan presenterades den europeiska strategin för vattenresiliens. Jessika Roswall, EU-kommissionär med ansvar för miljö och vatten, lyfter i en debattartikel i Dagens industri behovet av att modernisera vatteninfrastrukturen inom EU. Det är ett välkommet initiativ, men ska vi lyckas, måste vi prata mer om något som ofta förbises – hur förändring faktiskt går till.

Strategin pekar på rätt saker: att återställa vattenkretslopp, investera i innovation och säkerställa tillgång till rent vatten. Det är avgörande mål. Men tekniska lösningar, styrmedel och politiska ambitioner räcker inte.

Agera innan det är för sent

Min erfarenhet är att varje förändring följer ett visst mönster. Först kommer insikten – som när vårfloden förstör vägar eller när vattenbrist hotar skördarna. Men därefter kommer ofta motståndet. Det kan handla om kommuner som saknar resurser att investera i ny teknik, verksamheter som måste ändra arbetssätt, eller medborgare som behöver vänja sig vid nya normer för vattenanvändning.

Det har varit lätt för politiker att skjuta detta framför sig. VA-infrastruktur har inte varit en vinnande valfråga. Men när systemet havererar kommer politiker ställas till svars, och det kommer blir en fråga att förlora val på.

Förändring kräver mobilisering – av människor, kunskap, kapital. Det kräver förankring – så att nya strukturer inte bara införs, utan faktiskt fungerar och blir en del av vardagen.

Enligt Svenskt Vatten har Sverige i dag en årligt återkommande underinvestering på infrastruktur för vatten och avlopp på cirka 10 miljarder kronor.

I förändringsledning talar vi om att skapa ”sense of urgency”, att bygga koalitioner och kommunicera visioner på ett sätt som människor kan förstå och känna ägarskap kring. Den kunskapen är lika viktig som tekniken i sig. Det saknas i stor utsträckning hos våra kommunpolitiker. Vi kan jämföra med satsningar på försvaret där alla tecken under lång tid fanns men inget hände. Det krävdes en fullskalig invasion av Ukraina för att agera. Låt oss inte hamna i en liknande situation med VA-systemet. Än finns det tid att agera.

Gör VA-infrastruktur till en valfråga

Medborgare kommer att behöva vara med och finansiera investeringar i VA-nätet genom höjda VA-taxor framöver, eftersom taxorna varit för låga historiskt för att täcka underhållet. Det finns ett naturligt motstånd mot detta, men låt oss i stället vända på frågan. I genomsnitt läcker 20 procent av vårt vatten ut innan det når hushållen. Är det ett svinn som svenskar verkligen har råd med? Svaret är nej, och det är så som politiker kan skapa en känsla av att det är bråttom och att vi behöver investera.

Om vi inte respekterar förändringens logik riskerar vi att fastna i goda ambitioner och strategier som aldrig blir verklighet. Den som vill skapa vattenresiliens måste förstå både vatten och förändring. Vi som är experter kan hjälpa till att förklara hur brådskande situationen det är och förankra detta, inte bara hos dem som äger frågan utan på bred front.

Kommunala politiker kan agera nu och göra VA-infrastruktur till en valfråga nästa år, och få med sig både näringslivet och medborgare.