Sverige halkar efter i vätgasomställningen

Sverige står inför stora utmaningar för att nå målen för vätgas och andra förnybara icke-biologiska bränslen (RFNBO), skriver Energimyndigheten i den nya rapporten Förnybar energi 2030 enligt förnybartdirektivet.

Sverige kan missa industri- och transportmålen

Rapporten visar att en avgörande förutsättning för att målen inom industrin och transportsektorn ska nås är att den fossila vätgasanvändningen inom industrin och raffinaderier halveras till 2030 och ersätts av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. 

I verkligheten har varken industrin eller raffinaderierna möjlighet att ställa om till förnybar vätgas – även om viljan finns där. Risken är därmed överhängande att Sverige missar industri- och transportmålen, och de övergripande klimatmålen, eftersom de regulatoriska förutsättningarna inte är tillräckliga.

Målet för transportsektorn, att minst en procent av drivmedelsanvändningen ska bestå av RFNBO 2030, kommer inte att uppfyllas om raffinaderierna inte ställer om. Samtidigt saknas tydliga signaler från branschen om en sådan omställning.

Sverige står och stampar – den svenska produktionen av förnybar vätgas kommer inte igång. 

Anledningarna är många: brist på tillräcklig eleffekt, otydliga politiska styrmedel, alltför långa och oförutsägbara tillståndsprocesser samt alltför höga ekonomiska risker som gör investeringar osäkra. Samma problematik gäller i industrin.

Svårt att göra projekt bärkraftiga

Att ersätta hälften av den fossila vätgasanvändningen i raffinaderierna med förnybara icke-biologiska bränslen till 2030 förutsätter en omställning som inte är möjlig med Sveriges ekonomiska och politiska förutsättningar.

Sverige står och stampar – den svenska produktionen av förnybar vätgas kommer inte igång. Detta trots att vi har ett av Europas bästa utgångslägen med riklig tillgång på förnybar el, världsledande teknisk kompetens och en uttalad vilja att lämna de fossila bränslena bakom oss.

Runt om finns goda exempel på andra länder som har kommit längre och som attraherar investeringar. Finland har redan infört en kvot på fyra procent RFNBO till 2030, och Tyskland har en stigande kvot som når 12 procent år 2040 för transportsektorn. Sverige riskerar att gå miste om investeringar när andra länder har mer förutsägbara politiska ramar och stödsystem.

Men den verkliga knäckfrågan återstår: att göra förnybara vätgasprojekt finansiellt bärkraftiga. Dagens styrmedel räcker helt enkelt inte för att täcka kostnadsgapet mellan förnybar vätgas och dess fossila alternativ, eller för att få köpare att binda sig i långsiktiga avtal. Resultatet blir att projekten fastnar före investeringsbeslut.

Politiken måste skapa bättre förutsättningar

För att undvika att Sverige hamnar efter krävs snabba och tydliga politiska beslut. Vi har tre förslag:

• Skapa förutsägbar efterfrågan, möjliggör investeringar och säkerställ att vi uppfyller kraven i EU:s förnybartdirektiv (RED III) genom att till exempel införa en nationell kvot av icke-biologiska bränslen i transportsektorn.
• Etablera ett svenskt differenskontrakt för vätgas. Genom att fördela riskerna mellan stat och företag sänks kostnaderna och riskerna minskar för dem som vill investera i nya produktionsanläggningar. Därmed blir storskalig produktion möjlig.
• Låta staten sätta tydliga nationella produktionsmål för förnybar och fossilfri vätgas. Det skulle ge en klar riktning för hela värdekedjan och säkerställa att kapacitet byggs där den faktiskt behövs.

Omställningen till förnybar vätgas är avgörande för att Sveriges ska nå sina klimatmål. Det gäller inte minst transportsektorn, som spelar en avgörande roll. Nu måste politiken ta sitt ansvar och skapa de förutsättningar som krävs för att industrin och transportsektorn ska kunna leverera. Annars riskerar vi att stå kvar i startblocken då andra länder springer iväg.