Stegrud: När mångfald går före meriter hotas både tillit och demokrati

2023 beskrev Handelshögskolans rektor Lars Strannegård betygsinflationen som ett systemhot som kunde underminera både tillit och demokrati.

För att få bukt med problemet infördes ett grundkrav att sökande också måste uppnått minst 1,25 poäng på högskoleprovet. Men nu avskaffas regeln i vad som framstår som panik efter att det står klart att manliga sökanden gynnats och ”mångfalden” missgynnats.

Hela mångfalds- och jämställhetsdiskursen bygger på antagandet att ”lika utfall” alltid är ett önskvärt resultat. I sin mest extrema och absurda form skulle man dela in hela samhället i underkategorier utifrån hudfärg, religion, kön, sexuell läggning et cetera och sedan inte ge sig förrän motsvarande andel antogs som studenter på exempelvis Handels, KTH, Karolinska och alla andra högre lärosäten.

Kön före kompetens

Nu är det inte upp till mig att i detalj utforma antagningssystemen på landets lärosäten, men jag reagerar över att mångfald och könsfördelning helt oförblommerat tillåts vara viktigare än kunskaper och förmågor.

Det är inte bara ett sätt att sänka nivån på utbildningar och i förlängningen samhället i sig, det är också högst diskriminerande

Mångfaldspolitik före meritokrati helt enkelt. Det är inte bara ett sätt att sänka nivån på utbildningar och i förlängningen samhället i sig, det är också högst diskriminerande. Det finns inte omvänd diskriminering, det finns bara diskriminering. Om man via antagningsregler gynnar vissa grupper så gallrar man även bort andra.

I detta fall är det primärt män som skall missgynnas, även om de egentligen skulle ha något bättre förutsättningar att klara utbildningen. Vilket de högre betygen pekar på.

Lika utfall är inte rätt

”Lika utfall”, blundar i praktiken för åtminstone två saker. Det ena är att det mycket väl kan vara så att män är överrepresenterade i gruppen fakta- och siffernördar som faktiskt har bättre förutsättningar att bli duktiga ekonomer. Det spelar ingen roll om det är kulturellt eller genetiskt, huvudsaken är att de mest lämpade släpps fram. Det andra är att kvinnor kan vara mindre intresserade än män av att ens söka till vissa utbildningar.

Nu badar vi inte i lättillgänglig statistik om detta, men på ”avancerade ekonomiprogram” är kvinnorna underrepresenterade bland dem som söker. Samma gäller förstås till exempel systemvetenskap och maskinteknik.

Jag vänder mig emot att detta ständigt utmålas som ett problem. Ny och omfattande forskning visar att i länder med hög grad av jämställdhet tenderar könsskillnader i utbildnings- och yrkesval att vara större, inte mindre. Den så kallade jämställdhetsparadoxen som påvisar att i samhällen där kvinnor och män är fria att välja utbildning och yrke efter intresse så väljer man helt enkelt mer könsstereotypt. Och när blev det fria valet ett problem? Är det inte just det vi strävat efter på många områden?

Kvotering är inte jämställdhet

Jag minns min tid som EU-parlamentariker där jag bland annat satt i Jämställdhetsutskottet och röstade nej till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Motiveringen till förslaget var i stil med att ”kvinnor bidrar med en unik syn på saker”. Då förslaget debatterades i utskottet ställde jag en retorisk fråga till ansvarig kommissionär; Är tanken att jag med min universitetsutbildning, 25 år i det privata näringslivet och viss erfarenhet av styrelsearbete, skall bidra till en styrelses arbete med ”en unik syn på saker på grund av mitt kön”?

Frågan besvarades aldrig och numer är förslaget genomdrivet. Vilket jag vänder mig helt emot. Det må på sina håll finnas nätverk som är svåra att ta sig in i och som kvinna kan man uppleva det som hopplöst tufft att kämpa om maktpositioner men kvotering, diskriminering, är ingen lösning även om det går under det finare namnet jämställdhet. 

För att återknyta till Strannegårds beskrivning om hotet mot tilliten och demokratin, så är det just mångfaldspolitik före meritokrati som utgör själva hotet. Och skall man inte devalvera sitt egna värde borde man helt enkelt tänka om, igen.