Socialtjänstens arbete kan inte reduceras till färdiga paketlösningar

Syftet med den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli 2025, är att socialtjänsten ska bli mer förebyggande och att stöd ska ges tidigt, innan problemen vuxit sig stora. Den ska också arbeta kunskapsbaserat och vila på forskning och beprövad erfarenhet. Men kravet på att använda ”kunskapsbaserade” lösningar riskerar att i praktiken översättas till standardiserade program och metoder – även när dessa inte passar den enskilda människan.

Krav på hårdare tag

Viktiga aspekter riskerar att gå förlorade i kombinationen av lagens intentioner, dagens politiska retorik och populistiska utspel som ofta anspelar på människors rädsla och kräver hårdare tag. Vägen till målet glöms lätt bort liksom vikten av medling och diplomatisk hållning. Betydelsen av att känna hopp underskattas, och att utgå från varje individ och familjs specifika förutsättningar.

Tre av sommarens Sommar i P1-program, som egentligen inte handlar om socialtjänsten i sig, formulerar essensen av detta.

FN-diplomaten Hans Grundberg talar om medlingens villkor: att lyssna, uppmärksamma små signaler och bygga ett förtroende som gör det möjligt att tänka utanför ramarna. Det kräver trygghet, tålamod och förmåga att uthärda hundratals möten som till synes leder ingenstans, innan framgången kommer.

Som den amerikanske senatorn George Mitchell uttryckte det efter fredsprocessen i Nordirland: ”Vi hade 700 dagars misslyckande och en dag av framgång.” Att finnas kvar även när klienten inte ”levererar” förväntade resultat är en del av kärnan i socialt arbete – att se varje misslyckande som en del av vägen framåt.

Socialtjänsten behöver motverka rädsla

Filosofen Lars Svendsen reflekterar över hoppet som en av människans mest grundläggande drivkrafter och som ett fundament för ett fritt samhälle. Ett samhälle som styrs av rädsla riskerar att snabbt förlora sin demokrati. Rädda människor blir mottagliga för ledare som utmålar sig själva som frälsare. Genom att spela på människor rädsla kan politiken legitimera kontroll och inskränkningar som annars vore otänkbara. För socialtjänsten handlar det därför inte bara om att ”ge stöd” – utan om att aktivt motverka rädslan, både hos klienterna och i samhällets syn på utsatta grupper.

Kravet i den nya lagen på att arbeta kunskapsbaserat riskerar att driva fram fler standardiserade program.

Konstnären och skådespelaren Fatima Jelassi ställer den obekväma frågan: Var fanns vuxenvärlden när hon behövde den? Varför fungerar inte de system vi redan har för barn som far illa? Hon pekar på att lösningarna ofta finns – men att vi inte använder dem, eller inte använder dem rätt. Hon betonar vikten av att lyssna på hur människor själva vill bli hjälpta, att se deras styrkor och resurser, och att förstå att kärlek och respekt kan finnas även i familjer där mycket gått fel.

Förändring kan inte pressas in i en mall

Dessa perspektiv påminner oss om att socialtjänstens arbete inte kan reduceras till att implementera färdiga paketlösningar. Manualer och program kan vara ett stöd, men när de blir styrande på bekostnad av relation, kontext och individens röst förlorar vi möjligheten till verklig förändring.

Kravet i den nya lagen på att arbeta kunskapsbaserat riskerar att driva fram fler standardiserade program. Men förhoppningsvis kan det parallella kravet på förebyggande arbete – om det används klokt – fungera som en motvikt. Det kan öppna för mer flexibla och individuellt anpassade insatser, där relationer, delaktighet och individanpassning ges större utrymme. Förändring låter sig sällan pressas in i en mall. Den tar tid, är ofta svår att mäta – men när den väl sker är den desto mer värdefull.