Slutreplik: Det gäller att tala klarspråk för att stoppa hedersförtrycket

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som kräver krafttag. För att åstadkomma förändring måste vi våga tala klarspråk om hederskulturens skadliga normer och värderingar, som förtrycker tusentals flickor och kvinnor, men även pojkar och män, i vårt samhälle. Att kritisera ”hederskulturen” är således nödvändigt för att utsatta barn, unga och vuxna ska känna samhället stöd och våga söka hjälp.

Måste tala klarspråk 

Riksorganisationen GAPF kommer dagligen i kontakt med individer som vuxit upp i hederskulturens järngrepp. Det handlar om barn och unga, men även vuxna, som utsätts för allvarliga begräsningar, hot om våld och våld av familje- och släktmedlemmar, men även andra personer som upprätthåller hederskulturens skadliga normer och värderingar. De vittnesmål GAPF tagit del av från målgruppen är tydliga.

Det var inte förrän någon vågade tala klarspråk med dem, att hederskulturens normer och värderingar inte är acceptabelt och till och med olagligt i Sverige, som de vågade ta makten över sina liv för att söka ett liv i frihet. Därför är det viktigt att organisationer som Somaya och forskare som Runa í Baianstovu slutar vrida och vända på begreppen och i stället talar klarspråk om problemet.

Riskerar att ytterligare stigmatisera 

Verksamhetschefen för Somaya Zenobia Rizvi och forskare Rúna í Bauanstovu anser dock, till skillnad från GAPF, att man inte ska kritisera kulturen då ”det kan bli svårt när samhället signalerar att det är något fel på ’kulturen’ man ser som sin egen.”

En sådan 'skadlig aggressiv retorik' kan enligt deras mening riskera att ytterligare stigmatisera redan stigmatiserade grupper.

En sådan ”skadlig aggressiv retorik” kan enligt deras mening riskera att ytterligare stigmatisera redan stigmatiserade grupper. Låt oss därför bryta ned detta uttalande för att återigen betona att det skadliga snarare ligger i att inte våga se såväl framsidor som baksidor hos kulturer, i detta fall hederskulturen, eftersom konturerna av hedersförtrycket och våldet då suddas ut.

För det första vill GAPF återigen, som vi tidigare skrev i vår replik till författarna, betona att hederskulturen inte är synonym med en viss etnisk grupp eller en religion. Bara för att man kommer från ett land eller har en specifik tro, betyder inte det att man står bakom hederskulturens förkastliga normer och värderingar eller att man är utsatt för hedersförtryck och hedersvåld. En jämförelse kan göras med begreppet ”mäns våld mot kvinnor” som vi inte slutat använda oss av trots att vi vet att inte alla män utövar våld mot kvinnor och trots att vi vet att en del lättkränkta män kan känna sig utpekade. På samma sätt kan vi inte sluta prata om, förbygga och motverka hederskulturen.

För det andra bidrar GAPF gärna till att peka ut de personer som ser ”hederskulturen” som sin egen. För det är trots allt just denna ”kultur” vi pratar om, ingen annan. Bärare på hederskulturens ideal och värderingar ska känna samhällets kraftfulla motreaktioner. Därför bör även målsättningen att ”krossa hederskulturen” vara en självklarhet för oss alla som strävar mot ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.

För det tredje kan vi inte heller låta rädslan för att stigmatisera vissa grupper stå i vägen för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Att vara rädd för att kränka någon som är bärare av hedersnormer är fel väg att gå. Tvärtom behöver vi bli ännu tydligare med att hedersrelaterat våld och förtryck faktiskt handlar om värderingar och normer som är sprungna från en hederskultur. Att förstå och erkänna hederskulturens förkastliga ideal är nödvändigt för att kunna hjälpa de individer som är utsatta.

Vikten av rätt terminologi

Avslutningsvis vill GAPF även kommentera författarnas motsägelsefulla inledande ställningstagande ”att stoppa hedersförtryck är viktigare än terminologin”. För visst var det väl så att författarna inledde sin ursprungliga artikel i Expressen med att just kritisera termen ”hederskultur” då det enligt författarna skapar ett vi och dom?

Om vi inte varit tydliga nog vill vi återigen betona att Sverige ska ta tydlig ställning mot just personer och grupper som är bärare av hedersnormer och värderingar, som är sprungna ur en hederskultur. I detta sammanhang är det därför viktigt att använda sig av rätt terminologi, eftersom kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck försvunnits, blandats ihop med mäns våld mot kvinnor, eller relativiserats bort av myndighetspersoner och forskare – vilket Zenobia Rizvi och Rúna í Baianstovu bidragit till.