Sluta använda 13-åringar som slagträ för systemets brister

”Vi vill inte ha 13-åringar i fängelse, men vad ska vi göra?”

Denna retoriska återvändsgränd har blivit fundamentet i den svenska debatten om ungdomskriminalitet. Men att påstå att vi saknar alternativ är en intellektuell kapitulation. Frågan blottar en kognitiv dissonans som i ivern att visa handlingskraft fastnat i en falsk dikotomi – där valet påstås stå mellan fängelsestraff eller total passivitet.

Debatten om barnfängelser har tagit en surrealistisk vändning. Vi diskuterar om barnen ska få ha gosedjur i cellen och hur Kriminalvården ska ”barnanpassas”. Samtidigt ignoreras den massiva kritik som riktats mot förslaget från i stort sett samtliga expertmyndigheter, inte av brist på vilja att stoppa brottsligheten, utan för att de vet att fängelse för barn är en kontraproduktiv åtgärd.

Genom att Lagrådet både underkänt flytten av 15–17-åringar till fängelse (december 2025) och häktningsreglerna för 13-åringar (februari 2026), samt pekat ut att deras beredning bryter mot grundlagen såväl som barnkonventionen har regeringen fått rött kort för hela sin rättspolitiska offensiv mot barn.

En moralisk kapitulation

Som professionella ser vi hur forskning offras för signalpolitik. En tonåring befinner sig i en av livets mest formativa faser och medan en fängelsestämpel cementerar en kriminell identitet, kan rätt insats styra om barnets neurologiska och sociala kompass. 

Att bygga barnfängelser är den enkla vägen för en politik som vill vara handlingskraftig– men verklig handlingskraft är att göra det svåra arbetet och bygga den vårdkedja som faktiskt fungerar.

Vi väljer att straffa barnet i stället för att laga det skyddsnät vi själva misslyckats med att bygga

Svaren på ”vad ska vi göra?” finns i de senaste årens rapporter och utredningar. Problemet är inte kunskapsbrist, utan glappet mellan stat, region och kommun. Att då föreslå barnfängelser är att använda straffrätt för att dölja organisatoriska misslyckanden. Det är en moralisk kapitulation där vuxenvärlden lägger ansvaret för sina egna systemfel på barnens axlar. Vi väljer att straffa barnet i stället för att laga det skyddsnät vi själva misslyckats med att bygga.

Lösningen är ett paradigmskifte

I stället för att inreda celler måste vi ersätta fragmenterat ansvar med en nationellt sammanhållen vårdkedja. För att bryta utvecklingen krävs ett statligt huvudmannaskap för de barn med högst risk – där vård, placering, psykiatri, skola, behandling och så vidare, samordnas under ett mandat. Det fungerar inte att enskilda kommuners resurser avgör vilken insats dessa barn erbjuds, staten måste ta ansvaret för en insats som garanterar likvärdiga och effektiva insatser över tid. 

​Vi måste eliminera de organisatoriska glapp där ingen myndighet i dag äger helhetsansvaret. Detta kräver en instans som obrutet följer barnet genom hela processen, oavsett huvudman och placeringsform – med mandat att samordna, planera och ansvara för både den låsta vården och eftervården. Detta så att ingen aktör kan ”skriva ut sig”, det handlar om att en gemensam bedömning med planering för hela kedjan görs från start, med en hållande funktion.

​När debatten handlar om nallar i celler har vi redan kapitulerat. Frågan är inte hur vi gör fängelset mer ”barnvänligt”, utan varför vi inte bygger specialiserade vårdformer som faktiskt skyddar samhället på sikt.

Vi har lösningen och vi har kunskapen. Det enda som saknas är det politiska modet att välja en effektiv systemlösning framför en enkel symbolhandling.