Skogsutredaren glömde landsbygden

På en punkt verkar alla riksdagspartier vara överens: nämligen att Sverige behöver en levande landsbygd. Därför var det klokt av regeringen att be skogsutredaren beskriva hur skogen kan ”ge förutsättningar för att bo, verka och leva i såväl landsbygder som glesbygder”.

Ordet landsbygd nämns knappt

Detta är också helt i linje med den gällande svenska skogspolitiken som redan 1993 slår fast att ”skogsbruket har en viktig roll att spela för att behålla en levande landsbygd.” I den då beslutade propositionen står det att ”ett fortsatt boende på landsbygden är en viktig fråga från skogsbrukets utgångspunkter. En aktiv och levande landsbygd med tillgång till arbetskraft och god infrastruktur är en viktig förutsättning för ett väl fungerande skogsbruk”.

Men den landsbygdsbo som läser utredningens slutbetänkande blir djupt besviken. Ordet landsbygd nämns knappast alls. I betänkandet finns inte ett ord om landsbygdsutveckling med skogens som bas. Här görs inga konsekvensanalyser över hur landsbygden skulle påverkas om avverkningarna ökade kraftigt. Med allt annat lika skulle virkespriset förmodligen sjunka kraftigt, vilket i och för sig är exakt vad skogsindustrin drömmer om. Det är dock obegripligt hur sänkta virkespriser skulle öka investeringsviljan.

Fler i skogsnäringen bor i tätorter

Andra orosmoment för landsbygden är utredningens tankar på att sätta produktionsmål, som kanske senare brytas ner till regionala mål och i värsta fall, ner på fastighetsnivå. Det påstås ofta att svensk skogsnäring skapar massor av jobb på landsbygden.

Det är vi som bor på landsbygden som ser till att det finns mat på borden och virke till industrier. 

Det tror inte jag. Vad jag ser är i stället en näring som har abdikerat från glesbygden och där allt fler anställa bor i tätorter. Det hade därför varit bra om skogsutredaren tagit fram korrekta fakta över hur många årsarbeten i glesbygd dagens skogsnäring verkligen skapar? Med sådana data hade utredaren kunnat gått vidare och diskuterat vad som kan och bör göras för att få en levande landsbygd. Men svaret fattas.

I utredningen finns inte några data på hur många skogsägare som faktiskt bor kvar på sina gårdar och inte flyttat in till större tätorter. Utan den kunskapen blir det svårt att utveckla landsbygden.

Återinför ett kvalitetstänk i skogsbruket

Utredaren hade ytterligare ett uppdrag, nämligen att beakta samstämmighet mellan olika politikområden vad gäller bland annat social hållbarhet. Och vad vore mer skogligt socialt hållbart, än att utveckla alla de möjligheter det finns kring skogens många värden på lokal nivå?

Här finns frågor om vad ett bredare mångbruk av skogen, helt nya entreprenadformer, mer av småskalig träförädling och att återinföra ett kvalitetstänk i skogsbruket. Men även där blev utredaren landsbygden svaret skyldig.

Det är vi som bor på landsbygden som ser till att det finns mat på borden och virke till industrier. Utredningen hade kunnat göra viktiga inspel om hur landsbygden kan utvecklas med skogen som bas. Så blev det inte.