
Självcensuren är det största hotet mot svensk yttrandefrihet. Det vill säga det du aldrig hör, från personer som avgör att det inte är värt att sticka ut hakan. För varje Anna-Karin Hatt finns det tio eldsjälar du aldrig kommer att höra talas om. De fick helt enkelt aldrig en ärlig chans att ta plats i offentligheten.
Hot, hat och trakasserier är numera en självklar del av mångas politiska engagemang. Många som får möjlighet att föra sina medlemmars talan i offentligheten kan i dag behöva vänja sig vid kränkande och obehagliga kommentarer, människor som aldrig lämnar en ifred och i värsta fall en och en annan polisanmälan. Det mesta kommer såklart från extremhögern.
Det är så vardagligt att det nästan blivit en klyscha. Något man får tåla i politikens lek. Bara att skriva om det känns som ett taffligt och fåfängt försök att peka på en öppen dörr som man slår upp gång på gång framför åhörare som insisterar på att det är någon annans fel att den inte är låst.
Ju längre det pågår desto fattigare blir demokratin
Bara begreppet ”hat, hot och trakasserier” känns konstigt. Det täcker ju allt från taskiga kommentarer till grova brott. Fenomenet rymmer både den som får nedsättande kommentarer om sitt utseende och den som tvingas leva med skyddad identitet och personlarm. Någon gång har jag pratat om hur van jag är vid hat och trakasserier, bara för att behöva förtydliga att direkta hot är ovanliga. Om någon har ett bättre förslag på begrepp är hen välkommen att presentera det.
För det är trots allt en del av samma mönster. Ju längre det pågår, desto fattigare blir Sveriges demokrati.
Mer än två tredjedelar av RFSL:s lokalavdelningar utsattes mellan 2017 och 2021 för ibland våldsamma incidenter.
Mina egna erfarenheter kommer från hbtq-rörelsen och ungdomsrörelsen, där företrädare för mindre organisationer eller lokalavdelningar i dag behöver ha beredskap som var otänkbart för tio år sedan. Enligt LSU, Sveriges ungdomsorganisationer, är nästan hälften av Sveriges ungdomsorganisationer utsatta. Mer än två tredjedelar av RFSL:s lokalavdelningar utsattes mellan 2017 och 2021 för ibland våldsamma incidenter.
Man märker vad som väcker reaktioner. Vilka event som man inte kan gå ut med adressen till, vilka inlägg som behöver modereras och vilka utspel som kan leda till att högerextremister punktmarkerar organisationens företrädare. Klart som tusan att det påverkar arbetet.
Självcensur på organisatorisk nivå
Träffar tar mer tid att planera när allas säkerhet måste garanteras. Lokaler med skalskydd är dyrare. Det går inte att lägga upp vissa inlägg innan en helg utan att boka in kommunikatörer för att moderera på övertid. Om man vet att debattartiklar alltid leder till riktade trakasserier kanske man inte vill att den nya eldsjälen i styrelsen ska behöva ta bort sina kontaktuppgifter från internet. Även de mest envisa och engagerade slits ut till sist. Kvar finns de mest hänsynslösa och hårdhudade.
Krympande demokratiskt utrymme, kallas det på akademiska. Självcensur på organisatorisk nivå.
Problemen går att lösa. Men de kräver resurser, beredskap och kompetens. Det vill säga pengar. Pengar som de här små organisationerna ofta saknar. I stället är risken att de avstår från att arrangera medlemsträffar, lägger upp mindre politiskt content och fokuserar mer på stängda möten med aktörer de litar på i stället för att försöka bli inbjudna till debatter i radio och tv.
För säkerhets skull.
Politikerna måste göra något
Ansvaret för att lösa det här ligger ytterst på Sveriges politiker. Hur de pratar med och om varandra, vilka de ursäktar och vilka de ser som syndabockar. De har skapat det här klimatet men det är våra eldsjälar som slutar och bränner ut sig. Det är vår verksamhet som blir tystare och våra begränsade budgetar som går till vakter, larm, utbildningar eller säkerhetsbolag.
Jag hade önskat en uppförandekod för svensk politik men tror innerst inne att den, precis som Tidöregeringens respektklausul, mest skulle användas för att tysta ner kritik mot de som förtjänar den mest medan trollfabriker och umgänge med extremister skrattas bort.Annars kan de en gång för alla överge Twitter, som blivit Elon Musks lekstuga för propaganda. Även de med bäst avsikter kan marineras i kommentarsfält fulla av skamlösa nazister till de tappar sin förmåga att avgöra vad som är normalt och rimligt. Man ska inte luras att tro att den avgrund till sajt speglar Sverige eller svenska väljare.
Något måste politikerna göra. Mer pengar är en start, om de inte vill dra röda linjer mot rasism och extremism. I alla fall om de vill ha ett starkt svenskt civilsamhälle och ge framtidens eldsjälar en chans.
Signe Krantz är fristående skribent med mångårig erfarenhet från flera olika ideella organisationer.
Tidigare krönikor:
- Vill ni politiker ha svenska folkrörelser överhuvudtaget?
- Företagen stjäl ordet ”medlem” från föreningarna
- Vi måste ta i från gräsrötterna för att påverka
- Fler föreningar borde upplösa sig själva
- Om vi inte är något utan vårt statliga bidrag, borde vi då ha det?
Artikeln är skriven av
- Generaldirektör hoppar av extraknäck efter Altingets frågor
- Interna listan: Här är regeringens planerade skolutredningar
- S-topp vill se över KU: ”Fungerar inte”
- ”Gör vi ingenting nu är svenskspråkig kurslitteratur snart ett minne blott”
- El-Haj: Regeringens fel att kvalificerade invandrare lämnar Sverige















