SFS: Högre utbildning är på väg mot systemkrasch

DEBATT. Antagandet att undervisning kan effektiviseras i det oändliga kombinerat med grundläggande systemfel ger stora utmaningar. Höstbudgeten är långt ifrån att lösa problemet, skriver Simon Edström från Sveriges förenade studentkårer.

Simon Edström
Vice ordförande, Sveriges förenade studentkårer


När höstbudgeten släpptes under onsdagen hörde vi från många håll om satsningar på både det ena och det andra, men fler borde uppmärksammas på att siffrorna i höstbudgeten inte är så svartvita som de ser ut.

Tvingas till effektivisering

Många gånger är nämligen det som kallas satsningar egentligen nedskärningar. Myndigheter tvingas till effektivisering genom att dra av pengar från löneökningen i form av “produktivitetsavdrag”, med motiveringen att verksamheten konstant kan bli billigare utan att försämras. Siffrorna på pappret flyttas sedan till en ny plats i budgetplanen, och kallas för satsning.

Logiken läses ungefär som att ge en medalj innan loppet är sprunget, eller kanske mer som att slå med linjalen innan fingrarna är i syltburken. Man skalar av budgeten först, och tänker att effektiviseringen sker sedan.

Allvarliga konsekvenser

Vi på Sveriges förenade studentkårer, en organisation som direkt representerar över en kvarts miljon studenter, menar att produktivitetsavdraget har särskilt allvarliga konsekvenser för högre utbildning. Det är kombinationen av tre aspekter som oroar oss:

1. De konstant krympande resurserna innebär sänkt kvalitet.

Förklarat så enkelt som möjligt: arbetskostnadsindex, alltså hur mycket lönerna måste gå upp för att inte verksamheten ska krympa, är 2,87 procent i höstbudgeten. Produktivitetsavdraget är 1,27 procent. Lärosäten får då endast mellanskillnaden i ökat anslag för löner, alltså 1,60 procent.

Det innebär att anställda måste finansiera cirka hälften av deras löneökning själva, genom att jobba mer och jobba billigare. Om du lägger ihop procentsatserna år efter år så är det totala produktivitetsavdraget 58 procent sedan 1995.

En sådan effektivisering kan möjligtvis förväntas på ett fabriksgolv, men utbildning är inte ett rullband. Universitet- och högskoleväsendet skulle behöva ett resurstillskott på sju miljarder för att nå tillbaka till de gamla nivåerna, enligt Sveriges universitetslärare och forskare (SULF).

2. Systemfel i hur resurserna tilldelas innebär sänkta krav.

Dessa krympande resurser delas ut till lärosäten utifrån två parametrar: hur många studenter de tar emot och hur många av studenterna som får ett godkänt studieresultat.

Syftet när systemet infördes 1993 var att tillföra ekonomiska incitament för att studenter ska uppnå goda resultat, men på grund av de begränsade resurser som finns i dag är incitamenten annorlunda.

Alla lärosäten vill nå takbeloppet, så mycket resurser de maximalt kan tilldelas. För att se till att många får godkänt kan lärosäten antingen förbättra pedagogiken eller sänka kraven. Men då endast det förstnämnda är resurskrävande driver systemet över tid mot lägre utbildningskrav.

Tre av fyra lärosäten nådde inte upp till takbeloppet i år, vilket innebär de är under stor press att anta fler eller sänka kraven på sina studenter. I båda fallen lider kvaliteten på utbildningen.

Den omfattande Styr- och resursutredningen (STRUT), som slutfördes tidigare i år, presenterar ett antal reformförslag som tillsammans skulle innebära den största förändringen för högskolesektorn på många år. Ett av förslagen är att ta bort den prestationsbaserade delen av anslaget och det tror vi är fullt nödvändigt för att råda bot på situationen.

3. Lågkonjunktur innebär fler studenter.

Majoriteten av alla prognoser pekar på att vi är på väg mot en lågkonjunktur. Enligt den senaste rapporten från Konjunkturinstitutet har högkonjunkturen mattats av och förväntas gradvis ebba ut redan nästa år, vilket är snabbare än tidigare uppskattat.

Lågkonjunktur innebär högre arbetslöshet, vilket leder till att fler söker sig till utbildning som sysselsättning.

Under den senaste ekonomiska krisen ökade antalet studenter dramatiskt. Från läsåret 2007/08 till läsåret 2010/11 gick antalet studenter från drygt 380 000 till drygt 440 000, för att sedan minska. Kan utbildningssystemet hantera en till sådan ökning?

Går inte ihop

Fler studenter att utbilda, sänkta krav för att lärosäten ska ha råd och effektiviseringsmål som inte är förankrade i verkligheten. Det krävs inte en lusläsning av höstbudgeten för att förstå att det inte går ihop.

Vårt budskap är tydligt: ta bort produktivitetsavdraget, slopa prestationsaspekten av resurstilldelningen och ersätt utbildningen för vad den faktiskt kostar innan högskolesektorn landar i en systemkrasch.

Forrige artikel Min doktor: Digital vård är den enda jämlika vården Min doktor: Digital vård är den enda jämlika vården Næste artikel Professor: Återvinn när alla andra alternativ är uttömda Professor: Återvinn när alla andra alternativ är uttömda