SD-politiker: Sverige tappar talanger när byråkratin styr migrationspolitiken

I fredags presenterade regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna en rad åtgärder inom migrationspolitiken; bland annat om spårbyten, undantagsyrken inom vård och omsorg samt tonåringar som riskerar utvisning efter många år i Sverige.

Statsminister Ulf Kristersson (M) var tydlig: Den som gör rätt för sig, arbetar och bidrar till Sverige ska inte hamna i kläm på grund av byråkrati.

Min partiledare Jimmie Åkesson (SD) var lika tydlig. Sverige ska inte ha svängdörrar i migrationspolitiken. Lagstiftningen ska vara träffsäker och fokus ska ligga på att utvisa utländska brottslingar, mördare, våldtäktsmän, terrorister och människor som på inget sätt har ambitionen att göra rätt för sig i Sverige eller bidra till vårt samhälle.

Den hållningen delas av en majoritet av svenska folket och, i praktiken, av en majoritet i riksdagen. Den bygger på sunt förnuft och verklighetens förutsättningar för en hållbar migrationspolitik.

Forskare utvisas till Iran 

Jag är ingen jurist och har inget ansvar för migrationsfrågor i riksdagen. Faktum är att detta är första gången jag offentligt skriver om migrationspolitiken sedan jag valdes in i riksdagen 2022.

Samma dag som pressträffen ägde rum kontaktades jag av en vän som arbetar som forskare inom svensk fordonsindustri. Han berättade om sin vän Elham, som hamnat i kläm hos Migrationsverket. Jag omedelbart tog kontakt med Elham och träffade henne på Chalmers tekniska högskola i Göteborg, där hon arbetar som postdoktoral forskare.

När jag mötte Elham var hon helt förkrossad. Hennes historia är svår att ta in.

Hon är exakt den typ av person Sverige säger sig vilja attrahera: Högutbildad, drivande och verksam inom ett område som är avgörande för Sveriges energiomställning.

Men nu ska hon utvisas till Iran efter 20 månaders väntan på Migrationsverkets handläggning, just på grund av sina världsledande kunskaper och färdigheter.

Värdefull kompetens går förlorad 

Elham kom till Sverige 2019 för doktorandstudier i kemiteknik vid Chalmers. I november 2024 disputerade hon på forskning om processer för att omvandla biomassa till biobränslen. Dagen efter började hon arbeta som postdoktor på samma institution.

Jag är ingen kemitekniker, men när jag under helgen läste delar av hennes avhandling blev det uppenbart vilket gediget arbete hon har gjort och hur relevant hennes kompetens är för Sveriges arbete med att minska utsläppen, inte minst från transportsektorn.

Jag kom själv till Sverige 2005 för att studera ett masterprogram inom mikroteknologi och nanovetenskap på Chalmers och fortsatte senare med doktorandstudier. Därför blir detta också personligt: Från gårdagens doktorand till dagens riksdagsledamot.

Inte ett unikt fall 

Enligt den information jag fått bygger utvisningsbeslutet på ett yttrande från Säkerhetspolisen. Forskningen anses ligga inom ett känsligt område och eftersom Elham är iransk medborgare anses det finnas en risk att kunskapen kan gynna den iranska regimen.

Resultatet blir att Sverige vill utvisa henne – till just Iran.

Ja, det låter lika absurt som det är!

Att våra myndigheter kan fatta sådana dåliga beslut, oavsett vem som styr landet, är en skandal, tycker jag.

Ironiskt nog hade Elham sannolikt kunnat få permanent uppehållstillstånd och till och med svenskt medborgarskap redan förra året om hon efter sin disputation bytt yrke och blivit busschaufför eller lastbilschaufför; fullt respektabla yrken, men knappast mer strategiska för Sveriges framtid.

Och Elhams fall är inte unikt. De senaste dagarna har jag fått höra om flera forskare som lämnat Sverige för andra europeiska länder eller för USA, just på grund av vårt byråkratiska migrationssystem.

Vilka signaler vill Sverige skicka?

Sverige är möjligheternas land. Men ibland framstår vi också som en bananrepublik.

Statsministern har rätt i att migrationspolitik inte kan byggas på enskilda fall. Men enskilda fall handlar fortfarande om människor.

När kriminella utlänningar tillåts stanna medan hårt arbetande talanger utvisas – vilka signaler skickar vi då till omvärlden?

Sverige är möjligheternas land. Men ibland framstår vi också som en bananrepublik

Biobränsle från svensk skog är ett centralt slagträ i klimatdebatten. Vilken signal skickar vi till energi- och transportsektorn när vi utvisar forskare inom just detta område?

Alla partiledare säger att människor som gör rätt för sig ska få en chans i Sverige. Men vilka signaler skickar vi till utländska forskare när vi kastar ut dem ur landet med huvudet före?

Och vilken signal skickar vi till den iranska mördarregimen när vi skickar tillbaka personer med strategiska kunskaper; för att hindra just den regimen från att komma åt den?

Vad fan håller Sverige på med?