SD: Filmelitens burop är allt som är fel med svensk kulturpolitik

Nyligen var det filmtoppmöte i Göteborg och kulturminister Parisa Liljestrand (M) talade på Göteborgs filmfestival. När hon sa att det inte är politikens uppgift att vara branschens bästa kompis eller utkräva medborgare på mer skattepengar möttes hon av burop och hånskratt.

Se över kulturens finansiering

Reaktionerna från deltagarna var talande. Vi har en filmbransch, men även en kulturbransch, som har blivit helt beroende av offentliga medel. Vi måste bort från den ordningen.

Det går dåligt för den svenska filmbranschen. Den blir allt mer irrelevant och biobesöken för svenskproducerad film minskar. Det är konsekvenserna av en socialdemokratisk filmpolitik som har fokuserat på politiskt uppsatta mål, såsom exempelvis jämställdhet och mångfald i stället för kvalitet. Dessutom verkar delar av filmbranschen mena att den ska stå helt utanför marknadsmekanismerna – en inställning som finns i fler delar av kulturbranschen.

Det är inte heller någon mänsklig rättighet att arbeta som kulturskapare.

Ett genomgående drag i svensk kulturpolitik är att staten ständigt ska tillföra kulturbranschen mer pengar. Det är något som vi motsätter oss. I stället behöver vi se över kulturens finansieringskällor och vara öppna för att dra ner stödet till samtidskulturen.

Det är viktigt ur flera perspektiv. Skattepengar ska användas varsamt och riktas dit de gör mest nytta. Det handlar också om att politiken ska bibehålla en armlängds avstånd från kulturen; det blir svårt när filmbranschen och stora delar av kultursektorn är ekonomiskt beroende av staten. Man biter ju inte den hand som föder en.

Minska bidragen till samtidskultur

Det är, för de flesta, fullt möjligt att försörja sig som kulturskapare utan att staten tillför bidrag för att verksamheten ska gå ihop. Det är inte heller någon mänsklig rättighet att arbeta som kulturskapare. Det är ett ofrånkomligt faktum i en marknadsekonomi att det behöver existera en efterfrågan för att en verksamhet ska vara lönsam – detta gäller även kulturen.

För att lösa den här problematiken behöver kulturpolitiken reformeras i grunden. Dels handlar det om att se över hur sponsring kan vara ytterligare en finansieringskälla, dels att kultursektorn behöver börja se sig själv som en näring. Den ska inte behöva förlita sig på att staten, genom bidrag, garanterar kulturskapares försörjning.

För Sverigedemokraterna är minskade bidrag till samtidskulturen det som behövs för att garantera att den är fri från politisk styrning. För oss är politikens roll att skapa goda förutsättningar för kultursektorn att säkra sin egen försörjning, och det kommer vi att fortsätta arbeta för.