Saco: Självcensur är ett hot mot demokratin

Ett av de mest tankeväckande bidragen under Folk och försvars rikskonferens handlade om hur hat och trakasserier har blivit en del av det offentliga samtalet på nätet. Det samspelar med utländska påverkansförsök som syftar till att försvaga tillit, förstärka polarisering och skapa osäkerhet i demokratiska samhällen.

Fler drar sig undan från sociala medier

Oscar Björkenfeldt, postdoktor vid Göteborgs universitet, beskrev hur digitala plattformar blivit arenor där hot inte längre är undantag, utan ett strukturellt inslag. Det rör sig inte om enstaka övertramp eller ett allmänt hårdare tonläge, utan om beteenden som systematiskt påverkar vem som vågar delta i samhällsdebatten. Under ett valår får detta särskilt stor betydelse.

Forskningen visar att det har fått tydliga konsekvenser. Journalister, forskare, förtroendevalda och andra samhällsbärande aktörer anpassar sin närvaro och sitt agerande i sociala medier – ibland genom att dra sig tillbaka helt, ibland genom självcensur. Resultatet blir ett smalare samtal där färre perspektiv och mindre kunskap får utrymme, just när behovet av saklighet och fördjupning är som störst.

Yttrandefriheten, som ska skydda det öppna samtalet, används i praktiken för att legitimera beteenden som begränsar andras möjligheter att delta. I teorin är alla fria att yttra sig. I praktiken är det långt ifrån alla som är villiga att ta konsekvenserna. Det undergräver tilliten till det demokratiska samtalet och ökar samhällets sårbarhet för desinformation och påverkansförsök.

Sverige behöver ”slow politics”

Detta är inte en marginell fråga. Ett offentligt samtal som har svårt att hantera oenighet utan att fastna i affekt, förenkling och misstänkliggörande gör makthavare sämre rustade för att väga argument och fatta långsiktiga beslut. När komplexitet väljs bort till förmån för konflikt tappar demokratin i kvalitet. Det gör också att utrymmet ökar för aktörer som vill exploatera misstro och polarisering, särskilt i en valrörelse.

Mot den bakgrunden behöver hoten mot det offentliga samtalet vara en självklar del av beredskapsdiskussionen. Motståndskraft mäts inte enbart i militära resurser. Den avgörs också av tillit till samhällets institutioner och av vår gemensamma förmåga att föra öppna, faktabaserade och respektfulla samtal.

Motståndskraft mäts inte enbart i militära resurser

Saco har under flera år drivit konceptet ”slow politics” för att tydliggöra behovet av ett mer resonerande samtalsklimat. Inte för att bromsa samhällsutvecklingen, utan för att stärka den. Ett samhälle som även under press och i valrörelse ger utrymme för fakta, eftertanke och nyanser har bättre förutsättningar att fatta hållbara beslut.

För att stå emot både inre och yttre hot mot demokratin krävs levande demokratiska strukturer där människor möts och prövar argument med respekt för kunskap och meningsskiljaktigheter. Här har fackföreningsrörelsen en särskild betydelse, genom sina breda medlemsnätverk och etablerade former för dialog och samverkan.

Polarisering undergräver demokratin

Detta kan inte vara ett ansvar för några få. Slow politics är inte ett projekt för en organisation, utan ett förhållningssätt som många behöver ta till sig, både i politiken och utanför den.

Vi lever i en tid där den globala ordningen utmanas och där även sådant som länge uppfattats som otänkbart plötsligt diskuteras som politiska möjligheter. Det sista vi behöver är en valrörelse som fördjupar splittring och polarisering. Olika åsikter är en styrka i en demokrati, men när polarisering tillåts tränga undan samtalet riskerar den att undergräva demokratins fundament.

Låt oss gemensamt ta ansvar och vara ett motstånd mot splittring och polarisering inför valet 2026 med eftertanke, respekt och kunskap som våra främsta verktyg. Slow politics, helt enkelt.