S-ledamot: Regeringen göder korruption i Somalia

Det som nu kallas ”Somaliaöverenskommelsen” har blivit symbolen för något som går mycket djupare än en enskild skandal. Det handlar om ett moraliskt systemskifte i svensk utrikes- och biståndspolitik där pengar flyttas utan insyn, där korruptionsrisker ignoreras och där regeringen presenterar oklara uppgörelser som diplomatiska framgångar.

Inga raka svar från Dousa

Under 2024–25 har minst 105 miljoner kronor av svenska bistånds- och migrationsmedel kanaliserats till Somalia. Av detta har minst 16,5 miljoner kronor gått direkt till den somaliske premiärministerns kansli. Det handlar om ett av världens mest korrupta länder och en premiärminister med dokumenterade extremistiska uttalanden. Ändå har regeringen varit oförklarligt generös med svenska skattepengar.

DN:s källor beskriver hur tre personer med nära band till premiärministerns ledning har fått löner på över 100 000 kronor i månaden finansierade av svenska offentliga medel. Samtidigt är nästan alla relevanta dokument kraftigt maskade. Ingen ansvarig – varken i Sverige eller Somalia – vill förklara vart pengarna har tagit vägen eller vilka som faktiskt anställts.

När jag i riksdagen frågade biståndsminister Benjamin Dousa (M) om den ”överenskommelse” som sägs ligga till grund för utbetalningarna fick jag inga raka svar. Inte om den är skriftlig. Inte om den är muntlig. Inte om det finns minnesanteckningar, ett non-paper eller något som helst dokument som beskriver vad Sverige och Somalia faktiskt kommit överens om. Ändå upprepas påståendet att denna odokumenterade uppgörelse har ”levererat”.

Folkrätten är inte förhandlingsbar

Här försöker regeringen skapa bilden av att Socialdemokraterna motsätter sig återtaganden. Det är fel. Det är självklart att länder ska ta emot sina egna medborgare. Vi har gjort det tidigare, och vi står bakom det nu. Skillnaden är metoden. Regeringen hävdar att det ”nya” är att man ställer hårdare krav på Somalia. I verkligheten är det tvärtom: det nya är att Sverige ger efter för somaliska krav på pengar, som om folkrätten vore förhandlingsbar.

Denna linje har haft konsekvenser.

• En svensk biståndschef förklarades persona non grata efter att ha lyft korruptionsrisker.
• Världsbanken drog sig ur när de insåg hur medlen skulle användas.
• Centrala handlingar är maskade i en omfattning som försvårar granskning.
• Somalia har efteråt i praktiken upphört att ta emot utvisade, trots att Sverige har fullföljt betalningarna.

Sveriges anseende står på spel

Detta är raka motsatsen till vad svensk biståndspolitik borde stå för. Vi ska motverka korruption, inte skapa nya incitament för den. Vi ska bygga förtroende, inte rasera det. Vi ska agera utifrån principer, inte utifrån informella uppgörelser som inte går att granska.

Det mest oroande är att biståndsministern beskriver modellen som något regeringen vill använda i fler länder. Om nästa ”överenskommelse” blir lika odokumenterad – hur ska riksdagen då kunna utöva kontroll? Och vad betyder det för Sveriges anseende när bistånd börjar uppfattas som politisk valuta i känsliga återtagandefrågor?

Sverige har byggt sitt rykte på öppenhet och integritet. Somalia-affären visar hur snabbt det kan urholkas. Regeringen behöver nu ge tydliga, konkreta svar om vad som faktiskt är överenskommet – och hur. Det är det minsta som kan krävas när hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar står på spel.