Regeringsuppdrag är inte akademins uppgift

Nyligen har regeringen gett Stockholms och Göteborgs universitet uppdraget att utforma ett medborgarskapsprov för den som vill bli svensk. Ett uppdrag som framförallt rektorn för Stockholms universitet motsätter sig, och det med rätta. Sedan när har våra universitet blivit regeringens genomförandeorganisation för migrationspolitik?

Något sådant beslut finns ju inte, utan universitetens verksamhet föreskrivs av högskolelagen som lägger fast att universitetens uppgifter är utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund, forskning och samverkan med det omgivande samhället.

Ett olöst systemfel sedan 1974

Migrationsminister Johan Forssell (M) förstod dock inte motståndet utan anförde oförblommerat i Dagens Nyheter att ”[v]åra universitet är statliga myndigheter som lyder under regeringen”. Just detta att tillskriva universiteten en lydnadsplikt under den politiska majoriteten är sannerligen häpnadsväckande.

Migrationsministern har visserligen rätt i det att de statliga lärosätena formellt sett är statliga förvaltningsmyndigheter, men historiskt har universitetens särart erkänts. Till detta kommer att han är del av en regering som i andra sammanhang påstår sig vurma för en fri akademi.

Detta lydnadsförhållande rimmar illa med idén om från politiken fristående universitet.

Det har aldrig har fattats ett principiellt politiskt beslut om att de statliga lärosätena ska ha verksamhetsformen ”statlig förvaltningsmyndighet”. Denna verksamhetsform är resultatet av ett automatiserat och oövervägt politiskt beslut i samband med införandet av vår nuvarande regeringsform år 1974. En förvaltningsmyndighet under regeringen står mycket riktigt i ett lydnadsförhållande till regeringen och har normalt sett till uppgift att verkställa de uppgifter som riksdag och regering fattat beslut om.

Det är emellertid lätt att se att detta lydnadsförhållande rimmar illa med idén om från politiken fristående universitet.

Akademisk frihet under press

En viktig princip är att universitet inte ska direktstyras av politiken, marknaden eller andra ideologiska organisationer. Kunskapssökandet och kunskapsspridningen ska vara fri, och det brukar sammanfattas i idén om akademisk frihet som består av två dimensioner: dels institutionell autonomi, det vill säga, lärosätenas möjligheter till självstyre i relation till exempelvis regering, riksdag och marknaden, dels den individuella akademiska friheten vilken avser rätten till professionellt självbestämmande som tilldelas den enskilda läraren och forskaren i undervisningen och forskningen.

Vetenskapens frihet är en avgörande förutsättning för det kulturella klimatet, för demokratins hälsa, för ekonomins dynamik och för hela samhällets utvecklingsförmåga.

Tidigare har universitetens särart upprätthållits genom ett slags osynligt kontrakt där de statliga lärosätenas autonomi vilat på politisk självbindning och besinning. Denna självbindning och besinning har urholkats över tid.

Frågan om att se över verksamhetsformen för att säkra lärosätenas institutionella autonomi har därför på goda grunder blivit högst aktuell, och i den forskningspolitiska propositionen som regeringen lämnade i vintras aviserades också om tillsättandet av en statlig utredning som skulle se över verksamhetsformen.

Vetenskapen får inte bli regeringens verktyg

Oroväckande nog röstade Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i Utbildningsutskottet ned förslaget om att ens utreda frågan. Socialdemokraterna menade att staten står som garant för den akademiska friheten, medan Sverigedemokraterna utifrån samma ställningstagande anför den rakt motsatta ståndpunkten, man vill kunna styra universitetens verksamhet.

Båda argument är problematiska. Socialdemokraternas troskyldiga förhoppning om staten som garant för den akademiska friheten vederlades omedelbart genom den nu sittande regeringens krav på att universiteten ska ta fram medborgarskapsprov. Så här kan vi inte fortsätta.

En fri akademi ska inte åläggas att utföra uppdrag åt regeringsmakten. Säkerställandet av reell akademisk frihet är långt mer än ett gruppintresse för akademiker. Vetenskapens frihet är en avgörande förutsättning för det kulturella klimatet, för demokratins hälsa, för ekonomins dynamik och för hela samhällets utvecklingsförmåga.