Regeringsfrågan kommer bli enorm i valrörelsen – och det är partiernas fel

Jessica Stegrud (SD) är ute och filmar innehåll tillsammans med högerprofilen Nick Alinia. Olle Thorell (S) har börjat skriva skriftliga frågor med stöd av AI igen och Carl-Oskar Bohlin (M) förföljs av Palestinaaktivister runt Gamla stan.

Jimmie Åkesson har klippt sig hos en frisör för första gången sedan i våras. Ebba Busch lägger ministerkollegor i framstupa sidoläge framför rullande kameror och Centerpartiet sponsrar ett DN-porträtt av partiledaren Anna-Karin Hatt på Facebook.

Skattesänkningar på 30 miljarder överskuggas av att sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson avgår och Vänsterpartiet bråkar internt.

Riksdagen har bara hunnit vara öppen i fyra dagar.

Det kommer att bli ett stökigt valår.

Spöket på andra sidan blockgränsen

Ofta brukar politikerna prata om hur jobbigt det är för dem att hela tiden behöva prata om det politiska spelet. Döm oss för vår politik!, brukar politikerna säga. Vi vill prata sakfrågor! Politiska segrar! Vi vill diskutera skiljelinjer i ideologi och praktik! Framtid! Visioner! Ansvar! Så låter det när partiledarna för femhundrade gången i ordningen grillats av Anders Holmberg i 30 minuter.

Men det är en sanning med modifikation.

Mycket handlar om att motståndarsidan är oduglig.

Alla vill såklart prata om sin egen politik – det är därför Magdalena Andersson pratade så långsamt under första halvan av intervjun i Agenda – men båda partierna har redan nu börjat hamra in sina talepunkter inför den kommande valrörelsen. 

Mycket handlar om att motståndarsidan är oduglig.

Moderaterna skrämmer med Miljöpartiets kärnkraftsmotstånd och Vänsterpartiets krav på att sitta i regering. Ur deras perspektiv står det stabila Tidösamarbetet i skarp kontrast mot ett gäng som inte ens kan komma överens om kärnkraft.

Vi levererar, säger Ulf Kristersson och regeringsföreträdarna gång på gång.

Det är inte bara mediernas fel

Socialdemokraterna håller på med ungefär samma sak, fast åt andra hållet. Man utsåg Sverigedemokraterna till huvudmotståndare redan i samband med EU-valet och det är därför Magdalena Andersson och andra socialdemokrater gång på gång ifrågasätter vem som är högersidans statsministerkandidat eller kritiserar Ulf Kristersson för att inte vara handlingskraftig.

Visst kommer också sakpolitiken spela roll - plånboksfrågor, arbetsmarknad, invandring, välfärd och klimat är viktiga för väljarna - men båda sidorna kommer fortsätta hävda att den andra sidan är antingen odugliga i regering, oeniga i centrala frågor eller ett hot mot demokratin.

Men de rödgröna mår alldeles utmärkt när Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin får kritisera något som Jessica Stegrud har gjort och som Jimmie Åkesson kommer att få frågor om, och det är ingen slump att ledande företrädare i Tidögänget hårdbevakar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet via sina sociala medier.

Det är inte bara mediernas fel att regeringsfrågan kommer bli en nyckelfråga i valet. Det är lika mycket partierna själva som orsakat det.